Eftersom människor i allmänhet har en tendens att tycka att det är värre när de förlorar en förmån än när de får en annan – oavsett om summan av kardemumman är den samma – så tenderar också politiker att undvika att ta bort till exempel avdragsrätt eller återställa tidigare sänkta skatter och andra förmåner. Därför blir det små förändringar i skatte- och försäkringssystemen oavsett vilka partier som har makten. Man försöker hitta andra sätt att fördela om pengar utifrån de ideologiska utgångspunkter man har.
I stället för att ta bort en viss form av avdragsrätt eller förmån så lägger man till helt nya. För andra grupper eller utifrån andra aspekter. Man kan dessutom låta bli att höja en viss ersättningsform år efter år. Det innebär till exempel att oavsett vad vi ideologiskt tycker om rut- och rotavdrag så riskerar de att bli kvar under en lång framtid. När över- och medelklassen nu har vant sig vid städhjälp i hemmet och dessutom med skattesubventioner, så kommer det att kosta för mycket rent politiskt att ta bort avdragen för dem. Det kanske går att förstå logiken i det, men det är sannerligen trist rent politiskt.
Systemet med ränteavdrag är en annan sådan märklig konstruktion i det svenska skattesystemet som verkar bli kvar eftersom få politiker vågar ta i frågan på allvar. År 2012 kostade ränteavdraget 32 miljarder kronor (SvD 17/12, 2013). Ränteutgifterna för privatpersoner handlar framförallt om bolån, men också om andra typer av konsumtionslån. Staten subventionerar alltså lånefinansierade köp av bilar, lyxbåtar, tv-apparater och allt möjligt annat. Utifrån vilket motiv kan en fråga sig? Rut- och rotavdrag bygger i alla fall på en sorts krystad argumentation om att stimulera vissa branscher, men varför ska staten stimulera de privata bankerna? Är det en särskilt utsatt bransch som vi med skattemedel behöver stimulera? De fyra storbankerna i Sverige gjorde förra året en sammanlagd vinst på 91,2 miljarder kronor (ETC 13/2, 2014). Det verkar med andra ord inte vara en bransch i kris.
Vi är nog många som har stått i diskussioner med hantverkare, städare och andra i rut- och rotbranschen och blivit erbjudna ett pris om vi vill ha arbetet utfört med avdrag och ett annat pris om vi vill ha det utan avdraget. Det är trist, men också en logisk konsekvens av systemet. Företagen kommer att ta ut de priser som de kan för sina tjänster och lägger staten till någon sorts r-avdrag så justeras priserna uppåt. Att tro någonting annat är lika naivt som att tro att vi ska få billigare mat på krogen när vi sänker restaurangmomsen och arbetsgivaravgiften för unga.
Givetvis fungerar bankerna på samma sätt. Bankerna vill att vi ska låna pengar och gärna mycket pengar eftersom det är så de skapar sin vinst. Att kostnaden för dessa lån idag inte bärs av låntagarna själva, utan till 30 procent av skattesubventioner är djupt problematiskt. Det innebär ett transfereringssystem som gynnar de som har lån, och i synnerhet de som har stora lån. De som köper dyra villor, dyra båtar och fina bilar. Samtidigt som vi har ett jobbskatteavdrag som också gynnar de som redan har. Men de som inte har några lån, de som inte har fått sänkt skatt eftersom de inte har ett jobb, varför ska de vara med att betala för de som redan har?
Det är inte är helt otänkbart att lånebubblan ändå hinner ikapp oss så småningom. Vi behöver låna mindre och att faktiskt betala räntan för sina lån själv är en bra utgångspunkt för att åstadkomma det. Och om folk vill anlita någon för att städa deras toaletter eller hyra in en bartender eller lägga om taket på villan så kan de gott betala för det själva. Skattemedlen kan vi använda till helt andra saker.
