Det har talats länge nu om vänstervågen i Sverige. Protesterna mot rasismen och avskyn mot vinster i välfärden har dominerat i samtalen. Det är vänsterns frågor som har stått i centrum för debatterna och engagemanget. Vänsterpartiet har gått framåt rejält i de nationella opinionsundersökningarna och äntligen såg det ut som att Sverigedemokraterna hade börjat backa. Men så var det något som hände när folk bestämde sig för hur de skulle rösta i EU-parlamentsvalet. Miljöpartiet blir Sveriges näst största parti i EU-parlamentet, med 15 procent. Fi gör ett rekordval och tar sig in i parlamentet med 5,3 procent.
Proffstyckarna i SVT:s valvaka pratar fortfarande om detta som ett resultat av vänstervågen. Men Vänsterpartiet går marginellt framåt och hamnar på 6,3 procent. Socialdemokraterna tangerar sitt katastrofresultat från förra valet. Frågan vi måste ställa oss idag är vad den där vänstervågen egentligen består av. Hur vänster är den egentligen? Är det definitionen av vänster som är boven i dramat eller är det partiernas förmåga (eller oförmåga) att på ett pedagogiskt sätt föra ut sitt budskap?
85 procent av Fi:s väljare beskriver sig själva som “vänster”. Kanske kan vi i Sverige se fram emot en riksdag med två tydliga vänsterpartier med ett uttalat feministisk och antirasistisk politik, vid sidan om det lite mer traditionella Socialdemokraterna? Det återstår att se. SCB släppte sin senaste väljarundersökning idag (27/5). I den får V 8 procent. Fi får 2,5 procent och klarar därmed inte 4-procentsspärren. Gissningsvis kommer framgångarna i EU-valet leda till ett ökat stöd även nationellt för Fi. De kommer att få maximal medial uppmärksamhet och det är många som attraheras av tanken att tillhöra ett vinnande gäng. Enligt Valu är det dock fler som uppger att de skulle rösta på V om det vore riksdagsval idag jämfört med de som uppgav att de röstat på V i EU-valet. För Fi är situationen den motsatta. Färre uppger att de skulle ha röstat på partiet om det var riksdagsval i dag än de som gav Fi sin röst i EU-valet. För många väljare är det således olika motiv som styr vilket parti man röstar på i EU-valet och i riksdagsvalet. Det officiella budskapet från både V och Fi är att de inte tror att de konkurrerar om samma väljare och att det är så roligt och viktigt att båda partierna finns. De måste väl säga så, men det är fel. En del av Fi:s väljare kommer givetvis från V. Och en del av Fi:s potentiella väljare röstar i dag på V.
En stor skillnad mellan V och Fi är att det är hippt att rösta på Fi. Kalla dem för hipsters, surdegsfolket, medelklassen, kultureliten eller vad du vill. Och det är många som vill tillhöra de där hippa. Är det ett problem då? Ja, om det nu finns en vänstervåg på riktigt, det vill säga människor som ser bristerna i den raserade välfärden, som ser klyftorna mellan fattiga och rika, svenskar och invandrare, kvinnor och män, som ser att någonting annat är inte bara helt nödvändigt utan också möjligt – om dessa människor inte ser kopplingen till kapitalismen som system så är det ett problem. Om det stannar vid innerstadsbefolkningens identitetsprojekt då blir det inga reella förändringar i samhället. Inte sådana som gynnar andra än just medelklassens egna intressen. Fi:s framgångar måste ses i ljuset av att de är ett missnöjesparti. Eftersom de är ett relativt nytt parti, utan erfarenhet av parlamentariskt arbete på nationell nivå, så har de inte så särskilt mycket politik att redovisa. Vilket inte är ett problem för deras väljare just nu då de röstar på feminismen i allmänhet. Och på den där hippa känslan av att hänga med ett vinnande gäng. Eller de snyggaste och populäraste tjejerna i klassen. Det vore synd om vänstervågen ebbar ut när hipstergänget tumlar vidare till nästa grej.
