Det är en svårläst politisk tid som infinner sig i slutskedet av detta supervalår. Det pratas om en vänstervåg, men man kan fråga sig hur vänster den egentligen är? Majoriteten av väljarna är övertygade av att det blir maktskifte, men vad skiftet kommer bestå av är fortfarande oklart. Socialdemokraternas statsministerkandidat visade i sitt Almedalstal att även S förstått att trianguleringens tid är förbi och att den som pratar om vart vi ska, varaktig förändring och hopp kommer att vinna.
När Stefan Löfven, under söndagskvällens regntunga skyar, äntrade Almedalens scen så höll han ett tal som manövrerade i det politiska landskapet på ett bättre sätt än man kunde förvänta sig. Helt nytt och omdanande var talet naturligtvis inte. Det eviga tjatet om framgångsrika innovationer, den socialdemokratiska tron på samförstånd och ”hållbar frihet” är fortsatt kvar. Men till skillnad Alliansens partisekreterare, som tidigare under dagen ägnade all sin tid åt att förklara hur dåligt och dyrt allt skulle bli med en socialdemokratisk regering, så höll sig Löfven till att prata om sin egen politik, och skippade påhoppen. Utan att nämna regeringen mer än någon gång, så målade Löfven upp en trygg bild av hur socialdemokratins anspråk på framtiden ser ut och Alliansen kändes, utan att de ens nämndes, rätt ofräscha. Löfven sätter jobben, skolan och jämlikheten främst. Punkt.
De största applåderna fick Löfven när han pratade om antirasismen i inledningen av sitt tal. Kärrtorp, kyrkklockorna i Jönköping och Svenskarnas partis hemska annekterande av Almedalsscenen i lördags väcker kamplusten även i Stefan Löfvens hjärta. Det gav talet en radikal klangbotten att bygga talet kring.
Det nya, och den överraskande bra delen av Löfvens tal, var delen som behandlade kvinnor som ett politiskt subjekt. Han tog på ett effektfullt sätt upp den vardagsrädsla och det destruktiva kvinnoideal som tjejer och kvinnor utsätts för. Dessutom tog Löfven upp en av framtidens viktigaste frågor – arbetslivets villkor. Det lätta hade varit att anta det klassiska fackliga perspektivet men istället vänder sig Löfven till gruppen kvinnor, något nästan ingen gör längre i den svenska debatten. Han mullrade på om att vi har en arbetsmarknad byggd av och för män och att över- och underordningen måste få ett slut. Kropparna i välfärden ska orka jobba heltid och dessutom få jobba under drägliga villkor under hela den tiden. Detta kommer att vara en av de viktigaste frågorna för en kommande socialdemokratisk regering och det har S förstått.
Socialdemokraterna borde kunna vinna några snäpp till i opinionen fram till valdagen – men bara genom att vara ett parti som har ett eget politiskt projekt. Att kasta in olika referenser till Per Albin Hansson och försöka flirta med alla som vill förändring är inte nödvändigtvis dåligt – men det bygger inte en stabil socialdemokratisk majoritet i riksdagen. För att hoppet ska tändas i människors ögon krävs en strategi som redogör för målet med politiken och vikten av organisering för förändring. Människor kan inte sätta sitt hopp enbart till samarbete, innovationer och samförstånd, utan om segrar som ska vinnas. På detta område har Löfven fortsatt en del att fila på.
