Snart är semestertiderna slut. Vi vet att det vankas kantarelljakt, kräftpremiär och skolstart. Hade vi levt enligt den gamla bondepraktikan skulle vi nu diskuterat skördefrågor.
Men i det moderna Sverige är det i stället dags för årets bärplockarskandaler. Eller vilken bransch det nu ska handla om just i år.
Tidigare har det handlat om skogsarbetare från Kamerun som inte fick ut den lön som de var utlovade. Den gången löste det sig till viss del tack vare facket; den berörda arbetsgivaren var bunden av kollektivavtal.

Vi har läst om köpta arbetstillstånd för att få jobb på McDonalds. Dock utan att företaget var inblandat; här handlade det om mellanchefer som tog chansen att tjäna några kronor. Själva lönenivåerna tycks i sig ha varit i nivå med kollektivavtalen.
Det har handlat om bärplockare som anställts av svenska företag till usla villkor. Som att den angivna lönen visade sig vara en beräkning baserad på att ha fått ihop ett visst antal liter.
I flera fall fick de åka hem tomhänta. I ett fall försattes det svenska företaget i konkurs via facket, vilket innebar att den statliga lönegarantin stod för löneutbetalningarna.
Andra har skapat nya juridiska upplägg för att importera bärplockare. Som förra årets skandal, där plockarna var anställda via ett thailändskt bemanningsföretag som i sin tur hyrde ut till ett svenskt.
I september förra året briserade protester mot uteblivna löner. En bärplockare begick självmord. Efterspelet pågår ännu, både i Thailand och i Sverige.

Vi har läst om arbetskrafts-migranter som får ”rätt” lön utbetald via svenskt bankkonto, men som sedan tvingas återbetala delar av pengarna kontant till chefen.
Det har handlat om restaurangarbetare från Bangladesh som lånar ihop över 100 000 kronor, vilka betalas till krog­ägare i Malmö för förmånen att få komma dit och jobba för lönenivåer som visar sig vara 1 300 kronor i månaden, svart.

De exakta praktiska och juridiska formerna har varierat. Men konsekvensen har alltid varit densamma: arbetsköparna går skadeslösa, de utnyttjade går tomhänta eller tvingas kämpa för självklarheter. I inget av dessa fall, inte heller de där saker i någon del löst sig, har reglerna om arbetskraftsinvandring bidragit till lösningen.
Och så har det sett ut allt sedan Miljöpartiet och regeringens uppgörelse.
Nu har samma partier drivit igenom så kallade skärpningar av reglerna.
Förändringarna är tre.
Den arbetskraftsmigrant som blir av med sitt jobb ska ges fyra, i stället för tre, månader på sig att hitta nytt jobb – annars ryker arbets- och uppehållstillståndet.
Dels ges Migrationsverket en möjlighet att göra efterkontroller – så att villkoren verkligen är vad som utlovats i ansökningspapperen. Fem miljoner extra har anslagits till efterkontrollerna. Var och en får räkna ut hur långt dessa pengar räcker.
Och framöver ska arbetsgivare skriva under handlingarna på heder och samvete. Teoretiskt skulle det kunna betyda att ifall man via efterkontrollerna kan beslå någon med lögn, kan arbetsgivaren åka i fängelse. Men för migranten betyder det fortfarande att arbetstillståndet är i fara.

Ingen av dessa förändringar skulle ha betytt någon skillnad i något av de uppräknade exemplen. Försäljning av arbetstillstånd fortsätter att vara lagligt. Fortfarande är det arbetskraftsmigranten som riskerar ojämförligt mycket mer än arbetsgivaren. Den så kallade skärpningen är med andra ord värd nästan noll och intet.
Det är nu dags att syna regeringen och Miljöpartiets bluff. För om man skrev en bondepraktika 2.0, skulle det nu stå ”när skolan samlar, slavar den svarte i skogen”.