Rut-frågan är het igen. Inte för att Rut är på väg bort. För så är det inte alls, varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet vill avskaffa det riktade avdraget. Varför står då Centerns ekonomiskt ansvarige tjänsteman Martin Ådahl och skriker i tv, som om kriget har brutit ut?

Jo, för att någon vill avskaffa det, och för att Ali Esbati (V) har haft fräckheten att jämföra vår tids hemhjälp med gamla tiders hemhjälp. 

”Tjänstefolk”, alltså. Något värre kan tydligen inte sägas. Men vad gör vår tids arbetare i hemmet så väsensskilda från, låt oss säga, 1950-talets, eller 1930-talets? Har de mycket bättre villkor? Mycket bättre lön? Var de ”slavar” då, men inte nu? Den stora skillnaden har ingen lyckats förklara, inte heller den skrikande Martin Ådahl. Tydligen var det ett skamligt yrke då men inte nu? 

Det hela är en del av en mytbildning som särskilt Centern driver hårt över hela landet just nu: att vänstern föraktar och ser ner på den här typen av jobb, som särskilt kvinnor har. Men är detta sant?

Faktum är att vänstern inte heller på den tiden var ”motståndare” till denna typ av jobb. Det var tvärtom ett vanligt yrke bland dess kvinnliga medlemmar. Vänstern uppmanade däremot, då som nu, till facklig organisering, förbättrade arbetsvillkor, bättre lön och trygga anställningar. Är det någon som har hört Martin Ådahl skrika om den typen av frågor nyligen? 

Tidningen Stormklockan (idag Röd Press) kampanjade 1929 för ”ett stort antal inom förbundet” som arbetar som hembiträden och som har särskilt svåra organiseringsmöjligheter bland annat på grund av ”arbetets avskiljdhet” och som har svårt att få skälig ersättning för extra kostnader för kost och logi när de följer med sina arbetsgivare på semesterresor. Än idag är arbetet hemma hos familjer ytterst svårt att reglera vad gäller allt från lön, arbetsmiljö och arbetstid. Den fackliga organiseringsgraden är låg. 

Då som nu utgör lokalvårdare och arbetare inom hushållsnära tjänster en vanlig sysselsättning bland både vänsterns medlemmar och sympatisörer. Gäller detsamma för Centerpartiets medlems- och väljarbas? Att Martin Ådahl *använder* Rut-tjänster och att Centerpartiet startat kampanj med hjälp av ägare av Rut-firmor, det vet vi. Men det är nu inte riktigt samma sak. 

När Ådahl, på allvar, föreslår att låginkomsttagare ska ”dra ned på en till två restaurangbesök i månaden” för att likt han själv och hans fru ha råd att ”prioritera” städhjälp, gör han det svårt för oss att tro att han överhuvudtaget har träffat en människa med låg lön i tjänstesektorn.

Jag kan garantera Martin Ådahl, och hans Rut-företagande vänner, att uppfattningen om att städjobb skulle vara något fult är mycket ovanlig inom vänstern. 

I stället handlar frågan om följande. Är det en riktig prioritering av skattemedel att ge lättnader i skatt till den övre halvan av inkomstskalan? Finns det inte andra ställen där skattepengarna skulle kunna göra mer nytta? Om något städjobb hemma hos en familj skulle gå förlorat på grund av att det blir lika dyrt som andra tjänster, finns det då inte nya, andra jobb inom en ofta underbemannad offentlig sektor där samma Rut-arbetare kan ta anställning?

Centern pratar ofta om att ROT-jobben inte ifrågasätts på samma sätt, trots att de också är skattesubventionerade. Skillnaden är att de flesta ekonomer — också högerinriktade — anser att byggsektorn är av särskilt stor betydelse i konjunktursvängningar. Ingen har någonsin kunnat lägga fram bevis för att hushållsnära tjänster skulle ha samma effekt på ekonomin och konjunkturen.

Det här insåg en gång i världen också borgerligheten. Gösta Bohman brukade ofta säga att ”en ekonomi kan inte fungera om vi försöker leva på att tvätta varandras kläder”. Den före detta chefsekonomen för TCO, Roland Spånt, har i en rad artiklar under flera års tid pekat på hur fel den moderna borgerligheten har i sin skattemässiga gynnande av lågproduktiva tjänstearbeten på bekostnad av bygg-, industri- och välfärdsjobb. Effekten på ekonomin uteblir. Arbetslösheten biter sig fast.

Kvar blir alltså den ideologiska värderingen av hur skattepengarna bäst ska användas. När fritidsgårdar läggs ned, lärare får sämre betalt och äldrevården förfaller är det då så konstigt att det finns politiker som vill prioritera det före att vissa ska få halva priset på städhjälp och barnpassning? De pengar, som de slipper betala i skatt, skulle ju kunna ha gjort bättre nytta någon annanstans.