På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Detta är långt ifrån Colombias beryktade salsakultur. Här bär alla utom Flammans utsände svarta läderjackor, piercings och tatueringar.

Området är ett av de säkrare i Bogotá, men en europeisk journalist med dator i väskan gör bäst i att inte stå och hänga på gatan alltför länge. Att det är Latinamerikas näst mest ojämlika land märks i själva gatubilden, där klyftorna syns fysiskt i trottoarernas kvalitet, och där ljushyade, rika kvinnor i högklackat går förbi afro-colombianska uteliggare.

Chapinero är ett medelklassområde, men inte politiskt konservativt. På Jolly Roger skyltar ingen med sina åsikter, men det är uppenbart att de flesta stödjer den sittande vänsterregeringen.

– Jag röstade så klart på Petro, säger Mariana vid baren efter spelningen. Det var inte fråga om något annat.

Efter otaliga högerregeringar, inbördeskrig, förtryck av ursprungsbefolkningar, paramilitära dödspatruller och en ständigt undflyende fred var det äntligen dags för något annat, när den tidigare Bogotá-borgmästaren och gerillarebellen Gustavo Petro ställde upp i valet 2022. Hans seger innebar att Colombia för första gången någonsin fick en vänsterregering, och därmed hopp om att landet äntligen ska kunna lägga sin blodiga historia bakom sig.

Colombia har länge plågats av effekterna av inhemska växter med centralstimulerande effekter. Innan kokainet inledde sitt blodiga segertåg var det kaffet som strödde svält och död kring sig.

Colombias skogar är så rika på kaffeplantor att det i början av 1900-talet blev till landets största exportvara. I sin klassiska antiimperialistiska bok Latinamerikas öppna ådror citerar Eduardo Galeano en anekdot om att ”i Antioquia följer bröllopskurvan kaffepriskurvan”: ”Till och med en kärleksförklaring på en av Antioquias sluttningar avgörs på New York-börsen”, skriver han.

Kaffets dominans av landets ekonomi ledde till ett visst välstånd, men den extremt utsatta situationen för bönderna, som ofta tvingades leva på existensminimum, ledde så småningom till uppror och krig.

1948 inleddes den tioårsperiod som kallas La Violencia, efter att ledaren för det liberala partiet Jorge Eliécer Gaitán mördats. En bogotazo, en spontan massdemonstration i huvudstaden, spridde sig snabbt till landsbygden och snart var hela landet indraget i ett blodigt inbördeskrig som skulle kräva minst 180 000 dödsoffer. Den konservativa regeringen skickade ut polis och militär till provinserna med ordern: ”Skona inte ens avkomman.”

Bönder fick sina testiklar avskurna, gravida kvinnors magar sprättades upp och spädbarn spetsades på bajonetter. Det är från denna period som den ökända avrättningsmetoden ”colombianska slipsen” kommer: tungan dras ut genom den avskurna halsen.

Våldtäkter, plundring och rent medeltida tortyrmetoder lade grunden för ett socialt hat som snart skulle ta sig politiska uttryck. 1964 grundades den militära grenen av Colombias kommunistparti, ”Colombias revolutionära väpnade styrkor – folkets armé”, även känt som Farc. Sedan dess har landet präglats av extrem instabilitet, beroende på konjunkturen i det ständigt pågående kriget mellan gerillorna och de paramilitära styrkorna – ett krig som bara intensifierats i och med kokainets intåg på 1980- och 90-talet.

Ända till de senaste åren.

Gustavo Petro är en av de mer osannolika personerna som hade kunnat väljas till president i ett land som Colombia. Vid 17 års ålder gick han med i gerillan M-19. Att den väpnade gruppen inte var revolutionär utan socialdemokratisk ger en fingervisning om hur instabil Colombias politiska situation var under andra halvan av 1900-talet.

Gerillan ockuperade privata ägor och gav dem till landlösa bönder och hjälpte till att bygga bostäder. Men de utförde också kidnappningar och 1985 mördade man 13 politiker i parlamentsbyggnaden i Bogotá. Samma år greps Petro för vapeninnehav. Han torterades i tio dagar och dömdes till 18 månaders fängelse.

Gustavo Petro är en av de mer osannolika personerna som hade kunnat väljas till president i ett land som Colombia.

I Bogotás ökända jättefängelse La Modelo övergav han tron på den väpnade kampen. I stället utbildade han sig till ekonom och inledde en politisk karriär som snart skulle föra honom till senaten och borgmästarämbetet i Bogotá. Efter ett misslyckat försök att bli president grundade han 2011 den rörelse som i dag är regeringspartiet Colombia Humana. Inför presidentvalet 2022 slöt sig partiet samman med ett tiotal andra vänsterpartier- och rörelser i valalliansen Den historiska pakten för Colombia, eller PHxC.

Före valet, som var hans tredje, meddelade Petro att han kommer att lämna politiken om han förlorade. I stället fick han flest röster i första omgången och vann den andra med en knapp majoritet.

Petros politiska linje har länge präglats av demokratisk socialism, fred, jämställdhet och kampen mot ojämlikhet och korruption. Sedan han tillträdde sommaren 2022 har reformerna avlöst varandra på område efter område.

– För första gången har Colombia en president som kan tolka känslorna hos majoriteten av medborgarna,säger Imelda Daza Cotes till Flamman.

Hon är tidigare kommunpolitiker för Socialdemokraterna i småländska Aneby – och i dag senator för partiet Comunes, som ingår i Colombia Humana.

Till Sverige kom hon 1989, som politisk flykting: någon hade placerat en blomsterkrans i hennes trädgård – tillsammans med en inbjudan till hennes egen begravning.

Hon bosatte sig med sin familj i Jönköping, och fick jobb som lärare. Men i och med fredsförhandlingarna med Farc-gerillan som inleddes 2015 valde den då 71-åriga pensionären att lämna småländska Aneby och flytta hem igen. Banden till Sverige är dock alltjämt starka.

– Sverige är mitt andra land. Jag älskar Sverige. Mina barn är där. De stannade där eftersom de kom dit mycket unga.

I Colombia ställde hon upp i guvernörsvalet i sin hemprovins Cesar för partiet Unión Patriótica men förlorade. Efter fredsavtalet med Farc 2016 bytte hon parti, då den tidigare Farc-ledaren Rodrigo Londoño Echeverri frågade om hon ville ställa upp som hans vicepresidentkandidat för den demobiliserade gerillans nya parti Comunes.

Imelda Daza Cotes (bilden) är stolt över regeringens arbete. Hon nämner höjningen av minimilönen, den nyligen klubbade arbetsmarknadsreformen som stärker arbetstagares rättigheter, höjningen av de lägsta pensionerna som kan antas redan denna månad, samt återinförandet av gratis högre utbildning vid 38 institutioner som exempel på lyckade förändringar. Men den viktigaste är enligt henne presidentens ledarstil.

– Det viktigaste är att vi har en president som kommunicerar med folket, som träffar dem, som lyssnar på dem och talar till dem varje dag. De måttligt fattiga, de mycket fattiga, de som har ett eländigt liv – de har åtminstone en mobiltelefon och på den lyssnar de på presidentens tal med stort intresse.

– Detta stärker colombianernas värdighet.

Ett tydligt exempel på det är Petros hantering av de colombianer som deporterats från USA sedan Donald Trump återfick makten, menar Imelda Daza Cotes.

– De sattes i bojor och fängslades som om de vore brottslingar. Han accepterade inte att de anlände på det sättet. Han fick dem att återvända och sedan kom de tillbaka med colombianska flygplan som vanliga passagerare.

– För första gången känner vi oss väl representerade och väl tolkade i alla dessa internationella evenemang.

Även i den känsliga kokainfrågan har Petro brutit mot långvariga tabun genom att hävda att drogen inte ”är värre än whisky” – en trevare om att hans regering kan vara på väg att slå in på en ny bana. I mars slog utrikesminister Laura Sarabia fast under ett FN-möte att en avkriminalisering av kokablad är det enda sättet att bryta kartellernas monopol och därmed lösa ett av landets största problem.

Den viktigaste delen av Petros politik är dock den gröna omställningen. Det kan tyckas förvånande i Colombia, som knappast är ett av världens rikaste länder och vars ekologiska fotavtryck är rätt lätt. Landets ekonomi är dessutom tungt beroende av sin fossila sektor: olja och kol står för omkring 8 procent av Colombias BNP och över hälften av dess exporter, och landet är världens sjätte största kolexportör.

Ändå har Petro beskrivit olja och kol, tillsammans med kokain, som landets ”tre gift” som det måste vänja sig av med.

– Olja är inte en gåva från Gud. Det är en fälla. Vi måste ta oss ur den, sade hans klimatminister Susana Muhamad vid FN:s klimattoppmöte COP29 i Azerbajdzjan tidigare i år.

För att göra detta har man skapat en fond värd 384 miljarder kronor, varav över en fjärdedel ska lockas från internationella långivare. Målet med planen är dels att öka andelen grön energi, men också att diversifiera hela ekonomin. Bland åtgärderna finns hållbart jordbruk, återställning av naturområden och ökad ekoturism. Regeringen har också sjösatt de första vindkraftsparkerna i Latinamerika – även om osäkerhet råder efter att flera företag nyligen drog sig ur projektet i La Guajira vid den karibiska kusten på grund av bristande infrastruktur och en ny lag som innebär sänkt lönsamhet för vindkraft.

Den viktigaste åtgärden är dock beslutet att helt stoppa all framtida oljeutvinning samt förbjuda skiffergasutvinning. Det är en reform som fått den svenska marxistiska ekologen Andreas Malm att utnämna Colombias regering till den mest klimatradikala i världen.

Orsaken till beslutet är att landets oljereserver är jämförelsevis små: fyndigheterna beräknas räcka i sju år till, vilket innebär att de ändå hade behövt ersätta denna energikälla så småningom. Men för ett land som Colombia är det trots allt en kostsam omläggning.

– Vi har inga enorma tillgångar. Vi är inte som länder som sitter på 200 års oljeförsörjning under marken. Så när världen fasar ut fossila bränslen kommer våra marknader att stänga och behöva ersättas, sade Susana Muhamad vid COP29.

Samtidigt medgav hon att reformen kommer att göra det dyrare för Colombia att belåna sig på de internationella marknaderna. Och inte heller inom den egna alliansen är alla övertygade om Gustavo Petros politik. Beslutet att avskaffa de artificiellt låga priserna på bensin och diesel ledde till kritik även från de egna leden, där många är beroende av sina bilar.

Imelda Daza Cotes beskriver dock slopandet av bränslesubventionerna som en framgång för regeringen, eftersom den enbart gynnade dem som har bil.

– Fram till Petros seger såldes bensin och diesel till ett konstgjort pris, det var inte verkligt. Ur den nationella budgeten togs pengar till en fond för att betala den del av priset som konsumenterna inte betalade.

– Det var fruktansvärt orättvist. Gustavo Petro beslutade att tömma fonden, och nu finns det mer pengar tillgängliga för att tillgodose de fattigas behov i Colombia.

Utanför Jolly Roger har publiken vällt ut på gatan för att röka efter konserten. Mariana har bytt om från sin horror punk-utstyrsel till en något mer alldaglig klädsel. Hon tar en klunk öl och berättar att hon tröttnat på situationen i landet.

– Enligt mig har det blivit sämre. Medicinpriserna är till exempel högre än innan Petro tillträdde.

Just den frågan är särskilt viktig för henne. Marianas familj drabbades hårt av covidkrisen, då hennes bror och båda föräldrar alla insjuknade.

Olja är inte en gåva från Gud. Det är en fälla. Vi måste ta oss ur den.

– Min pappa föll ihop i mina armar och var kliniskt död i några minuter.

Alla överlevde, men hennes far är fortfarande beroende av mediciner för att hantera sina långvariga symptom. Enligt Mariana borde Petro göra mer för att hjälpa sådana som hennes pappa.

– I stället kommenterar han varenda liten sak på sociala medier, säger hon i en referens till Gustavo Petros flitiga användande av X.

Även vad gäller freden – en fråga som Petro valdes för att säkerställa – är facit blandat. I februari dödades 80 personer i delstaten Cúcuta när marxistgerillan ELN attackerade återstående fraktioner av Farc i området. Över 50 000 människor tvingades på flykt medan regeringen utlyste undantagstillstånd och avbröt de pågående fredsförhandlingarna med gerillorna.

Även den krisen har Petro försökt koppla till sin klimatagenda genom att införa en tillfällig enprocentig skatt på fossil bränsleproduktion, som tillsammans med en skatt på casinospelande ska täcka kostnaderna för de drabbade.

Våldet tycks dock inte avta. Så sent som för en månad sedan sköts den konservativa presidentkandidaten Miguel Uribe i huvudet under ett valmöte i Bogotá av en lejd 15-årig gärningsman. Han befinner sig fortfarande i kritiskt tillstånd.

Attentatet har fått många att vända sig mot Petro, som inte drar sig för att kalla sina motståndare ”nazister” och ”folkets fiender” i sociala medier.

Imelda Daza Cotes medger att alla inte är nöjda med Petros arbete.

– Människor har rätt att uttrycka det, frågan diskuteras fritt och det finns människor som är missnöjda med regeringen, som inte gillar den byråkratiska instabiliteten. Petro har bytt finansminister fyra gånger. Det ger en känsla av instabilitet, osäkerhet och misstro.

För Imelda Daza Cotes är dock det största problemet inte Petro själv, utan hans benägenhet att kompromissa med sina motståndare.

– En annan sak som människor som röstade på Petro ogillar är att han samregerar med högern. Vissa medlemmar av högerpartierna har utsetts till befattningar av presidenten. Han gör det för att få stöd i kongressen för sina reformer.

Detta menar hon är naivt, eftersom många tjänstemän är fientligt inställda till vänstern efter 100 års högerstyre.

– De saboterar och hindrar genomförandet av budgeten, de ljuger om regeringens resultat, skapar en dålig atmosfär, och har allvarligt skadat bilden av den nuvarande regeringen. Men, och detta är det märkliga, presidenten verkar inte vara medveten om vad vanligt folk kan se – han gör ingenting för att avlägsna de tjänstemän som inte stöder regeringen.

– Jag får personligen detta klagomål dagligen, det stör dem att det är högermänniskor som inte röstade på Petro, som kämpade mot honom i valkampanjen, som i dag innehar viktiga befattningar, säger Imelda Daza Cotes.

Även i staden Valledupar, där hon bor, är det högern som innehar de högsta tjänstemannaämbetena.

– Jag är till exempel senator och jag har inte ett enda offentligt ämbete här i Valledupar. Jag har inte heller bett om det, det är inte min stil, men jag har inte blivit erbjuden det. Med andra ord innehas alla poster av personer från partier som är motståndare till Gustavo Petro. Så de medborgare som kampanjade för Petro frågar sig: varför regerar han med sina motståndare? Varför ger de oss inte möjligheten?

Att Petro retar upp såväl motståndare som anhängare är kanske inte så förvånande, med tanke på att han leder den första vänsterregeringen i Colombias moderna historia. Förväntningarna är höga och många av förhoppningarna som väljarna knutit till hans projekt kommer med nödvändighet att grusas.

Imelda Daza Cotes sammanfattar Petros första tre år vid makten med iakttagelsen att alla inte är nöjda, men det är bättre än alternativen:

– Vi har ändå en stabil ekonomi, trots allt som förutspåddes när Petro skulle tillträda. Missnöje, ja det finns det, det är sant, men det är också demokratiskt.