När jublet över den röd-gröna valsegern ersatts av en känsla av Pyrrhusseger, efter en valrörelse som inledningsvis ansågs mer polariserad och ideologisk än på länge, kan några reflektioner över det stökiga parlamentariska läget vara på sin plats:
Stefan Löfvens igensmällda dörr i nyllet på Vänsterpartiet i regeringsfrågan tycks ha utlöst en våg av besvikelse i väljarkåren. ”Det var sista gången jag röstade på S” skriver bittra väljare i sociala medier – och det är förståeligt. Löfvén flaggade visserligen under valrörelsen för en regering med endast Mp och/eller mittenpartierna, men budskapet var så inlindat i internpolitiska kodord att det knappast var adresserat till allmänheten. Det samspelta röd-gröna laget i SVT: s slutdebatt gav ett till synes motsatt och betydligt starkare budskap. Alliansen var nu huvudmotståndaren och Vänsterpartiet en del av det röd-gröna regeringsunderlaget. Självklart känner sig väljare nu svikna och utnyttjade men de har också fått bekräftat att det kvittar hur man röstar. Med den mittenregering S eftersträvar (trots Centern och Folkpartiets ihärdiga nobbande) får man ju allianspolitik oavsett valresultat.
Skulle S ändå, mot alla odds, få till stånd en sådan skulle C och Fp få ett mycket starkt förhandlingsläge med ministrar som sagt sig vilja styra Sverige i helt annan riktning än de röd-gröna. Är Björklund måhända påtänkt som skolminister? Eller NATO-ivrande försvarsminister? Eller kärnkraftskramande energiminister? Eller tar kolkraftsansvarige Annie Lööf hand om energifrågorna? Eller är det ifrågasatta fackliga rättigheter, låga ingångslöner för ungdomar, privatiserad välfärd eller tuffa tag mot sjuka och arbetslösa som meriterar dessa till ministerposter, i motsats till Vänsterpartiet som står närmare S, men inte ens fick föra samtal om regeringsbildning?
Sverige har en tradition av blocköverskridande samarbete säger socialdemokrater, men det politiska landskapet har ändrats radikalt sedan något sådant sist var aktuellt. Idag har vi starkt högerprofilerade ”mittenpartier” som markerar samhörighet högerut och tar avstånd från i princip allt socialdemokraterna står för. Även miljöpartiet målas ibland upp som en fiende.
Politiska partier är svårrörliga organismer. Att S oväntat väljer bort V som regeringspartner, beror sannolikt på en rad förlegade analyser om Vänsterpartiet från förra seklet. Till detta kommer att när Mona Sahlin slutligen öppnade för en S-V-Mp-regering inför förra valet sjönk Socialdemokraternas opinionsstöd snabbt och det blev valförlust. Idag är det politiska landskapet ändrat men detta verkar fortfarande vara ett rött skynke för S. Socialdemokraterna efterhängsna bild av sig själva som det eviga, statsbärande 45-procentspartiet spelar sannolikt också in.
Mest besvärande är dock att V alltid uppfattats som dörrmatta till S och så tycks det fortfarande vara. Socialdemokraterna slänger igen dörren i ansiktet på V, men säger ändå att de räknar in Vänsterpartiet i sin ”plattform”, trots att en ilsken Jonas Sjöstedt deklarerat att han går i opposition. S räknar kallt med att V ändå alltid kommer krypande till sist och aldrig fäller en S-regering eller S-budget, vad som än händer. V: s oppositions-deklarationer gills helt enkelt inte för S.
Det samarbete V hade med S och Mp för några mandatperioder sedan följde liknande mönster. Det var riggat för att säkra parlamentariska majoriteter, men i verkligheten höll åtskilliga budgetförhandlingar på att sluta i regeringskris. Förhandlingarna präglades av chicken-races mot klockan och mellan partierna. Samarbetet byggde på ömsesidig misstro och en grabbig förhandlingskultur sprungen ur 80-talets arbetsmarknadsförhandlingar, inklusive nattmanglingar, hemlighetsmakeri, ibland rena lögner och filibusterliknande fasoner. S spelade mycket högt. Parlamentarisk muskelstyrka styrde, varför Mp som dåvarande vågmästare fick ett oproportionerligt stort inflytande. ”Aldrig mer”, sade V då.
Frågan är om inte dagens ledande sossar är sprungna ur samma förhandlingsmylla som Persson-erans, trots att fulspel och maktfasoner knappast hör hemma 2014. Så länge Socialdemokraterna kallt räknar med att V aldrig fäller en S-regering eller dess budget riskerar vi en återgång till dörrmatte-eran. S kan då spela högt i avgörande frågor, bete sig illa och försöka köra över V i förhandlingar och ändå kalkylera med att de inte riskerar något. Att Socialdemokraterna trots erfarenheterna bryskt väljer bort V som regeringspartner och istället vill damma av förhandlingskulturen igen, talar sitt tydliga språk.
Sverige är i skrivande stund på väg att få en ren S-Mp-regering. Den behöver stöd av flera andra partier för att få majoritet i riksdagen och har ett uppseendeväckande lågt väljarstöd. Konstruktionen ger mycket makt åt vågmästarpartiet Sd och riskerar att ta Sverige in i den skakigaste mandatperioden på länge. Löfvens och Jämtins vädjanden till de sex oppositionspartierna att sluta upp bakom S-förslagen i avgörande omröstningar förslår inte långt.
Det har spekulerats om nyval, om Löfvén inte lyckas sy ihop sin budgetmajoritet. Jag tror att ett sådant skulle komma att handla mer om regeringsduglighet och mindre om politiska sakfrågor (som invandringspolitiken) än det val vi nyss haft. Med ett stukat och ledarlöst Moderatparti, ett Vänsterparti med en växande tuppkam och ett Feministiskt Initiativ som sniffar på riksdagsspärren kunde ett sådant bli riktigt intressant. Men självklart vore det ett stort misslyckande för Stefan Löfvén som hittills inte riktigt lyckats leva upp till rollen som statsman och regeringsbildare. Sverige skulle istället behöva få en stabil regering på plats, förmögen att bilda parlamentariska majoriteter, så fort som möjligt.
Det är svårt att skaka av mig känslan av att Socialdemokraterna nu tänker backa in i framtiden, både gällande arbetsformer och i bedömningar av det politiska landskapet. I skrivande stund finns fortfarande tid att tänka om och ta in Vänsterpartiet i regeringen. En S-V-Mp-regering kunde utgöra bas för blocköverskridande överenskommelser i olika sakfrågor för en säkrad parlamentarisk majoritet. Det skulle förskjuta politiken åt vänster, minska Sverigedemokraternas makt som vågmästare och sända signaler till Sverige om förutsägbarhet, stabilitet, respekt för väljarna och om fair play.
