Är det verkligen så att 800 000 personer som röstade på SD är rasister? Naturligtvis inte var min reaktion och blev överraskad av den aggressivitet jag mött på olika håll omedelbart efter valet då man kallade de som röstade på SD för rasister, idioter och korkade. Men jag fann tröst i kloka Åsa Lindeborg som skrev att det är inte antirasistiskt att dumskallestämpla, utan det är elitism och klassförakt.
De ekonomiska skillnaderna i Sverige ökar snabbast i hela OECD. Antalet miljardärer har vuxit med 900 procent på tjugo år och de har i dag en förmögenhet på 1 600 miljarder! Skillnaden mellan stad och land, mellan centrum och periferi ökar och i många mindre städer och orter har utvecklingen avstannat. Resultatet ser vi i bland annat avgivna SD röster. 16 procent i Eskilstuna, 19 i Flen, 27 i Hässleholm och 17 procent i Lindesberg. I dag är SD det tredje största partiet på kommunnivå. Här och på många andra ställen växer arbetslösheten och den sociala otryggheten. Här gror missnöjet och SD har lyckats exploatera denna hopplöshet.
Det är naturligtvis så att en del som röstade på SD är rasister, men långt ifrån alla. jag mötte en del av de senare i valrörelsen där ju fokus låg på skola, arbetslöshet och för Vänsterpartiets del vinster i välfärden. V försökte lyfta växande klassklyftor och ett land som drogs isär, men ingen utom SD var intresserade av denna dimension. Och inte heller de mäktiga journalister som många gånger satte den politiska dagordningen.

Vi lever i ett samhälle där äldre fattiga, i synnerhet fattiga kvinnor osynliggörs, där ungdom alltid slår ut ålderdom, där kravet på mindre grupper i förskolan är starkare än kravet på fler vårdplatser för äldre eller en pension som det går att leva på. Ett samhälle där fattiga talas om men aldrig med. Detta har SD lyckats fånga upp på ett skickligt sätt.
I valrörelsen mötte jag en del av fattigpensionärerna – trötta slitna kvinnor som undrade varför inget parti förutom SD talade om dem. Det försökte ju V göra, men vårt budskap slog inte igenom. Hur når vi dessa fattigpensionärer?
Den utomparlamentariska antirasistiska kampen har varit uthållig och stark, något att vara stolt över. Men hur ska den utformas för att inte stöta bort dem vi vill nå? I EU-valrörelsens slutskede var jag en av många tusen som öste mitt förakt över Jimmie Åkesson och SD på Norrmalmstorg i Stockholm. Men efteråt kändes det inte så bra. Vi var tusen och längst fram vid kravallstaketet stod en handfull, lite luggslitna män som ville lyssna på SD. En man sade till mig, varför buar ni, vi tycker ju som ni? Hur når vi den mannen?
Jag tror inte som Maria Sveland att” själva handlingen att lägga sin röst på SD är en rasistisk handling”. För en del ja, men inte för de kvinnor och män jag mötte i valrörelsen. För en del marginaliserade som lever i otrygghet och fattigdom kan det vara en logisk handling när man upplever att andra partier sviker. Därför menar jag att vänstern måste tala mer om klass, kön och fördelningspolitik