Hur fort ett land kan gå sönder. Jag minns när jag reste till Frankrike i slutet på 80-talet. Man tog tåget då, över Köpenhamn och Hamburg. Anlände till Gare du Nord klockan åtta på morgonen. Cykeln gick iväg ett par dagar innan – det kallades att pollettera. Den stod där när man kom fram, man kunde cykla från stationen. Det är inte länge sedan.
Jag minns tiggarna, de gjorde ett enormt skräckblandat intryck där de satt med sina mörka blickar. Här var det ett hårt samhälle för de längst ned.
Och de blippande skyltarna för ”Pharmacie” i nära nog varje gathörn. Det tog länge innan jag förstod att det var apoteket, jag trodde inte på det. De gjorde ju reklam för skönhetsprodukter i fönstren – det där är inte på riktigt, de vill oss inte väl.
Efter varje sommar kom jag hem med nya franskkunskaper och övertygelser: Europa väljer fel väg. Jag minns lättnaden i augusti: apoteket, Televerket, Systembolaget. Folktandvården. Jag var hemma.
Så kom EU-valet, natten då ja-sidan segrade, de vrålande, himlalyckliga MUF:arna vid tolvslaget, jag kommer aldrig glömma tidningarnas förstasidor den morgonen. Och den vulgära valrörelsen, skyltarna långt ute i skogslänen: ”Det är roligare att säga ja!”
Sedan dess har vi haft nyliberalismen, de blippande apoteksskyltarna och pseudovalen, inskrivna i grundlagen. Vi kan ingenting göra åt själva strukturen. Den maktlösheten och uppgivenheten talas det för lite om i den politiska debatten. Journalistklassen har svalt EU-projektet och tar det för givet.
SD:s valframgångar belyses också för sällan ur den vinkeln.
Medierna fokuserar på annat än den grundläggande maktlösheten. De trummar ut budskap om ”tuffa” utfrågningar av den ena eller den andre enskilde EU-ledaren, det är ett beklämmande skådespel.
Veckan efter årets riksdagsval vandrar jag planlöst genom Stockholm. Stan har förvandlats till vad som känns som en enda stor restaurang, eller ”krogen” som journalistklassen säger numera, det låter väl folkligare, man kan alltid bygga om språket i brist på annat.
Miljöpartiet har kämpat med näbbar och klor för att få behålla den låga krogmomsen.
Vi lever i den där EU-valnatten när de överlyckliga MUF:arna vrålade ut sin glädje. 20 år tog det att nå botten. Rädslan som alla känner borde kunna starta rörelsen åt andra hållet. Men inga kanaler finns för att ge den röst.
