Allians för Skåne öppnar upp för att regera med aktivt stöd från Sverigedemokraterna och bryter således mot en central del i det som Fredrik Reinfeldt vill se som sitt, och Alliansregeringens, politiska arv. Vad värre är, man riskerar att öppna upp en Pandoras ask som kommer vara svår att stänga igen.

Åtta år av Alliansstyre har slitit isär Sverige. Försämringar i a-kassan, stupstock i sjukförsäkringen, orättvis pensionärsskatt och massarbetslöshet har sått frö till Sverigedemokraternas skördade framgångar. Men än har Sverigedemokraterna inte lyckats erhålla verkligt politiskt inflytande. Den parlamentariska dörren har hållits stängd. Annie Lööf kommenterade den 17 september, när den borgerliga valförlusten var ett faktum: ”Under de fyra sista regeringsåren gjorde sig Alliansen inte beroende av SD. Det kommer vi inte att göra den här gången heller”. Det uttalandet förtjänar respekt.

I flertalet europeiska länder har borgerliga partier under det senaste decenniet bjudit in högerextrema partier till regeringssamverkan eller utgjort aktivt regeringsunderlag. Utvecklingen har bidragit till att en rasistisk och främlingsfientlig politisk uppfattning vunnit mark och sedermera etablerats som praktisk politik bland etablerade partier. En öppnad parlamentarisk dörr till rasistiska partier riskerar att bli en öppnad Pandoras ask för hela det politiska samtalet. Det har vi sett inte minst i våra nordiska grannländer där Dansk folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinnländarna fått stort genomslag för sin politik.
Moderaterna har under Reinfeldts tid lagt stor vikt vid att framstå som den främsta väktaren mot rasistiskt inflytande över politiken. Vi såg ut att ha kommit långt från de gamla Moderatledarna Gösta Bohmans och Ulf Adelsohns rasistiska yttranden om befolkningen i Afrika och förändringen tycktes vara genuin. Men när vi under de senaste veckorna har sett hur allt fler företrädare för Moderaterna, och andra borgerliga partier, öppnar upp för ”dialog” med Sverigedemokraterna inställer sig genast frågan hur pass seriöst det projektet var?

I valet mellan att stå upp för en antirasistisk politik eller att ta åt sig makten darrar allt fler borgerliga företrädare på manschetten. I går offentliggjorde de borgerliga partierna i Skåne att de avser göra sig beroende av Sverigedemokraterna för att styra region Skåne. Ett borgerligt minoritetstyre, med enbart 56 av 149 mandat, sätter sig långt ner i knäet på Sverigedemokraterna. SD:s samlade mandat skulle utgöra närmare en tredjedel av majoritetsunderlaget. Den samlande punkten för Alliansen och Sverigedemokraterna tycks vara motståndet till de satsningar på sjukvården som den, av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, föreslagna skattehöjningen avser. Men mycket litet talas därutöver om vilken politik som ska föras för att erhålla fortsatt aktivt stöd av SD.

Frågan följdes upp av Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman, som nu öppnar upp för bredare samtal med Sverigedemokraterna. Frågan han ställer sig är när ett parti ska uppfattas som legitimt. Och svaret på frågan har Ljungman själv. Ett parti uppfattas som legitimt när motparten accepterar det och dess politiska program som legitimt.
Frågan som måste ställas, är stegen vi nu ser en början på en bredare politisk konsolidering mellan de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna? Det skulle innebära ett stort avsteg från den linje Reinfeldt hittills hållit. Dörren för extremhögern tycks nu stå på glänt.