I Flamman nummer 44/2014 skriver Tomas Bresky om Ryssland, försvaret och vänstern. Det är en viktig debatt och en bredare debatt i frågorna är intressant. Jag är för militär alliansfrihet. Alliansfriheten är basen för att kunna bedriva en oberoende och progressiv utrikespolitik. Natos expansion riskerar att öka spänningarna och upprustningen. Natos strategi bygger på kärnvapen. Vi vill kunna bestämma själva om krig och fred, vi vill stärka FN som aktör, inte Nato.
För att Sveriges alliansfrihet ska vara trovärdig måste vi kunna försvara vårt eget territorium. Det kräver fungerande förbandsverksamhet, incidentberedskap och folklig förankring för försvaret. Ett modernt försvar måste klara både internationella fredsbevarande insatser på FN:s uppdrag och krisberedskap som vid den stora branden i Västmanland i somras. Vänstern bör bry sig om att och hur försvaret fungerar. I dag har det svenska försvaret betydande brister. Dessa brister utnyttjas av dem som vill se ett svenskt Natomedlemskap.

Vår vilja att ha ett modernt och fungerande försvar innebär inte att vi i Vänsterpartiet är överens med borgerliga partier om försvaret. Vi vill värna alliansfriheten, därför är vi emot värdlandsavtalet med Nato liksom deltagandet i Natos och EU:s stridsgrupper. Vi var och är tydliga motståndare till Sveriges mycket dyrbara deltagande i den Natoledda insatsen i Afghanistan. Vi vill inte att Sveriges luftrum och territorium upplåts för Natos övningar. Vi vill inte göra den massiva satsningen på nya uppgraderade JAS-plan. Vi är emot svensk vapenexport. Skillnaderna i synen på försvaret är betydande. Vänsterpartiet är en viktig oberoende röst i debatten om försvarets framtid.

Tomas Bresky nämner SVT:s Agenda, där jag debatterade mot folkpartiets partiledare Jan Björklund. Jag nämnde bland annat att varken försvaret eller någon annan, har kunnat peka ut någon främmande makt som ansvarig för den undervattensverksamhet som försvaret jagade i Stockholms skärgård för någon vecka sedan.
Däremot för Ryssland en aggressiv politik mot grannländer som Georgien, Ukraina och Moldavien. Aggressionen innefattar även ockupation av andras länders territorium direkt, som på Krim, eller indirekt som i Abchazien eller Transnistrien. Det är en medveten politik för att destabilisera grannländer. Ryssland har också i flera fall kränkt grannländers luftrum med militära plan. Kombinerat med Putins aggressiva retorik och grannländernas historiska erfarenheter är det inte märkligt att Rysslands agerande sprider oro. Denna ryska politik förtjänar tydlig kritik. Att vara kritisk mot Rysslands agerande behöver inte innebära att man stöder Natos expansion eller reaktionära krafter som utnyttjar rysshat och nationalism.

Putins styre i Ryssland är auktoritärt och nationalistiskt. Putin är nära lierad med mäktiga kapitalintressen och hans politik vädjar ofta till reaktionära värderingar. Det är vår politiska motsats. Men även i Ryssland finns progressiva krafter som vi i vänstern bör fördjupa kontakten med. Dit hör alla de som demonstrerar mot kriget i Ukraina, för fred och nära samarbete mellan länderna. Dit hör alla de som demonstrerade mot Putin under Bolotnajahändelserna. En del av dem är i dag politiska fångar i ryska fängelser.
Jag tror på en vänster som både förmår kritisera militarism och Natovurmande, men som också talar klarspråk om ett auktoritärt och aggressivt Ryssland.