Den 24 oktober gick skådespelaren Kim Anderzon bort i cancer, 71 år gammal. Jag borde skriva något vackert om vad Kim Anderzon har betytt för Sveriges teater. Hur hon på Pistolteatern i Stockholm fick sitt stora genombrott när hon introducerade dramatikern Dario Fo för en svensk publik med Åh, vad revolutionen är härlig! (1972), Vi betalar inte! Vi betalar inte! (1977) och En kvinna (1979). Och då skulle jag kunna nämna att hon vann Thaliapriset för sitt skådespel i En kvinna, att hon bidrog till att Dario Fo fick nobelpriset i litteratur 1997.

För att lyfta fram Kim Anderzons feministiska gärning och vilja skulle jag kunna nämna, förutom verken ovan, hennes monologföreställning Vivagina. En svensk översättning av den kontroversiella The Vagina Monologues, som Kim Anderzon spelade och turnerade med under många år.
Men – jag minns Kim Anderzon mest för sina roller i filmerna Sällskapsresan (1980) och Göta kanal (1981). Jag var runt åtta år då och djupt förälskad. Rollerna var stereotypa kvinnoporträtt, men Kim Anderzon fyllde dem med kraft och pondus. Hon tog sina karaktärer på allvar. Det smäller lika högt som ett Thaliapris.

Från Dario Fo till Sällskapsresan löper en logisk båge. Kim Anderzon hade två egenskaper gemensamt med de bästa (vänster)politikerna: hon var en populist och en pragmatiker. När de politiska 70-talsvindarna blåste som fyrkantigast i Scensverige valde Kim Anderzon att trotsigt vända sig till Dario Fo och annan politisk teater med folkliga rötter.
Denna folklighet återfanns också i hennes monologer, i tilltalet till publiken. På sin hemsida skriver hon att hon vill spela ”nödvändig teater” och ”att gestalta kvinnor, även män, av kött och blod. Med stor lust och mycket humor. Men på riktigt”.
Det är så jag kommer att minnas henne. Och som Siv som tar hand om Majsan på Gran Canaria.