– Vi står kvar vid att pengarna ska betalas tillbaka. Skadeståndet är rättsvidrigt. Vi följde bara vad domstolen sagt.
Det säger Jonas Wallin, förbundsordförande för Elektrikerna.  
Vad han syftar på är de cirka tre miljoner i skadestånd och rättegångskostnader som Byggnads och Elektrikerna dömdes att betala enligt Arbetsdomstolens slutliga dom i Lavalmålet. Domen kom i december 2009, efter att frågan varit uppe i EU-domstolen och blivit omtalad i fackliga kretsar i hela Europa.
– I princip en hel värld har dömt ut hanteringen, bland annat ILO och Europarådets sociala kommitté, påpekar Wallin.
Medan fackets stridsåtgärder pågick, var frågan uppe i Arbetsdomstolen som tillät dem fortsätta. Därmed, menar förbunden, så är det inte facket som ska straffas för att det senare visat sig att de svenska reglerna inte var okej enligt EU.
I början av juni 2013 genomförde de två förbunden en manifestation till regeringskansliet, där kravet först ställdes. Då ville ingen på Rosenbad ville ta emot den symboliska fakturan – tvärtom var extra vakter beställda enligt Wallin. Fakturan lämnades via en lastmottagning, och den förra regeringen ignorerade den.
Nu är frågan uppe igen. Och det handlar om mer än fakturan. Inför valet fanns frågan med i LO:s och socialdemokraternas gemensamma tiopunktsprogram ”Ordningsregler för svensk arbetsmarknad”. Den första punkten lydde: ”Att Lex Laval ska rivas upp och svenska kollektivavtal gälla som lön och anställningsvillkor för alla som jobbar i Sverige.”

Oro efter S-utspel

Efter valet har arbetsmarknadsminister Ylva Johansson gjort flera utspel kring detta. Men från fackligt håll tolkas hennes uttalanden med viss oro.
Johansson har bland annat påpekat att utstationerings­direktivet ligger fast och begränsar möjligheterna.
– Att riva upp Lex Laval är inga konstigheter. Det är en nationell lag som vi äger i Sverige, säger Jonas Wallin.
Ministern skissar på förslag som går ut på att ”flytta fram fackets positioner” vilket också är att säga nej till tankegångar som Svenskt Näringsliv lyfter om att ge myndigheter en större roll i kontroll av löner och villkor för utstationerade.
Nu är det tio år sedan Lavalblockaden, och drygt fyra år med Lex Laval. Vad har hänt under den tiden?
– Arbetsmarknaden har fallerat fullständigt. Det är snudd på att man kan tala om mordförsök ibland. Det är bara att kolla de senaste veckorna, med dödsolyckan på Fortum och det stora skyddsstoppet på Mall of Scandinavia-bygget, säger Jonas Wallin.
Men beror allt på enbart Lavallagen?
– Jag lägger en stor del av skulden på den specifika lagen. Den hindrar oss från att kräva schyssta villkor, och som konsekvens har det blivit sämre och sämre på byggena. Sämre villkor, sämre arbetsmiljö, arbetstider, ersättningar – hela vägen.

Ett A- och ett B-lag

Utstationeringsdirektivet handlar om vilka villkor som ska gälla när ett företag i ett EU-land utstationerar sina arbetstagare till ett annat EU-land.
I många andra länder, där löner och villkor regleras via lag, hänvisar direktivet till dessa lagar. Men i Sverige där kollektivavtalen är centrala, uppstår frågetecken. Laval hävdade att det var omöjligt för utländska företag att förutse vilka faktiska villkor som skulle gälla, och att det är diskriminerande och ett brott mot den fria rörligheten att Sverige tillåter en sådan modell.
EU-domstolen gav dem rätt. Det är inte första gången EU-domstolen låter den fria rörligheten gå före andra principer och intressen såsom exempelvis sociala rättigheter.
För att anpassa svensk lag till EU:s krav, stiftades bland annat den så kallade Lavallagen. Det är inte en egen lag utan beteckningen på några paragrafändringar i Medbestämmandelagen.
De hindrar facket från att undantränga kollektivavtal hos företag i andra EU-länder. Och framförallt reglerar lagen vilka villkor det svenska facket högst får kräva. Det är förbjudet att ta till stridsåtgärder för att kräva avtal på mer än vissa miniminivåer. Dit räknas inte sådant som försäkringar, inflytande och pensionsrätter med, utan endast löner. Och med lönerna menas alltså endast avtalens minimilöner.
Därmed räcker det att ett utländskt företag kan visa upp papper som säger att man betalar minst avtalets minimilöner – då kan facket inte göra något. Ett A- och B-lag skapas på arbetsmarknaden, både juridiskt och praktiskt.

Den europeiska fackföreningsrörelsen kräver ett socialt protokoll – ett fördragstillägg som skulle jämställa fackliga och sociala rättigheter med den fria rörligheten. Därmed skulle inte principen om fri rörlighet kunna köra över konflikträtten.
Men att ändra fördragen inom EU sker inte ofta. Den senaste chansen var när Lissabonfördraget förhandlades fram. Det sammanföll i tid med Lavalmålet i Sverige. Vänstern, och flera svenska fackförbund, menade att Sverige borde säga nej eller skjuta upp ratificeringen. När riksdagen röstade om Lissabonfördraget i november 2008 sade alla partier ja utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet.  
Europafacket fortsätter driva frågan.

Tio år av bakslag

2004 Den andra november 2004 inleds Byggnads blockad mot Laval un Partneris skolbygge i Vaxholm. Kravet är att företaget tecknar kollektivavtal med genomsnittliga löner för området (då 145 kronor per timme) medan företaget högst velat betala minimilönen på 109. En månad senare har även Elektrikerförbundet vidtagit stridsåtgärder, liksom flera andra LO-förbund.
Företaget vänder sig till Arbetsdomstolen. Man hävdar att stridsåtgärderna innebär brott mot EU:s fria rörlighet och kräver att stridsåtgärderna ska stoppas interimistiskt.
Arbetsdomstolen säger nej till företagets begäran om att stoppa stridsåtgärderna. Byggnadsarbetaren avslöjar att de faktiska lönerna hos Laval är cirka 35 kronor i timmen efter skatt.

2005 Laval försätts i konkurs. Det avslöjas att Svenskt Näringsliv finansierar Lavals rättsfall. Arbetsdomstolen frågar EU-domstolen om tolkningar av EU-rätten.

2007 I mars ser frågan ut att gå fackets väg, att döma av det förberedande yttrandet från EU-domstolens generaladvokat. Men det slutliga svaret blir tvärtom: EU-domstolen underkänner  Sveriges regler samt att fackets blockad innebar brott mot EU:s regler.  

2008 Lavalmålet och Lissabonfördraget blir het fråga på LO-kongressen i juni. Lavalutredningen, ledd av Medlingsinstitutets generaldirektör Claes Stråth, presenteras. Förslagen får kritik från såväl fack som arbetsgivare, men godkänns av riksdagen och den så kallade Lex Laval börjar gälla i april 2010.

2009 Arbetsdomstolens slutliga dom. Facken döms att betala skadestånd.

2013 FN:s arbetsmarknadsorgan ILO har, efter facklig anmälan, kritiserat den svenska lagstiftningen. Lavallagen kränker grundläggande föreningsrätt och skadeståndet bör återbetalas, enligt ILO. Även Europarådets sociala kommitté kritiserar Sverige för att försvåra kollektiva förhandlingar. Den svenska regeringen ignorerar utslagen.