Jag läste The Irish Times på nätet: ”Justitieminister Frances Fitzgerald lägger fram lagförslag som kriminaliserar sexköp på Irland.”
En flash i mitt minne… jag var tillbaka på ett möte våren 2009 hos Immigrant Council of Ireland (ICI). Här skulle en kampanjorganisation startas för att lagstifta mot sexköp. Ett 50-tal människor från olika organisationer var närvarande.
På den tiden jobbade jag som global solidaritetssekreterare på Irish Congress of Trade Unions (ICTU), den fackliga takorganisationen på den gröna ön. Min chef hade sagt till mig att representera ICTU på mötet; ”Du är ju svensk och stöder förslaget. Säg vad du vill, bara klargör att ICTU inte tagit ställning ännu”. Den friheten gav mig möjlighet att argumentera för kampanjen, som just pekade på Sverige som ett föredöme.
En vetenskaplig studie om sextrafficking, av forskaren Monica O´Connor, hade väckt stor uppmärksamhet i media. Den visade att minst 90 procent av alla prostituerade på Irland var offer för trafficking, att minst 1 000 kvinnor varje dag utnyttjades på hemliga bordeller över hela landet, att denna sexindustri omsatte minst 180 miljoner euro per år. O´Connor förespråkade ”den svenska lagstiftningen, för den pekar ut huvudproblemet: mäns efterfrågan att köpa sex”.  ICI mötte i sitt dagliga arbete bland invandrare många offer för trafficking. Därför tog ICI, tillsammans med den feministiska rörelsen, initiativet till kampanjen.

Så skapades ”Turn off the red light – end prostitution and sextrafficking in Ireland”. Vi ordnade många informationsmöten och drev intensivt lobbyarbete. På ett stort offentligt möte, gapade en arg man att han ”minsann visste att lagen inte fungerade, för det finns fortfarande prostitution i Sverige”. Jag svarade att vi också har lagar i Sverige som förbjuder stöld. Men stölder förekommer fortfarande. Ingen kräver att de lagarna ska avskaffas. Jag underströk att sexköpslagen var normgivande och varje år fått ökat stöd i Sverige, bland män, kvinnor och i alla åldersgrupper.
Någon annan sa att lagstiftning är omöjlig för ”prostitution är ju världens äldsta yrke”. Ledaren för ICI, Denise Charlton, svarade: ”För det första är det barnmorskan som har världens äldsta yrke, för det andra kan inte tidslängden som ett förtryck pågått vara ett argument för att det ska fortsätta”.

I lobbyarbetet inom den fackliga rörelsen bjöd vi in föreläsare som berättade om den ohyggliga verkligheten bakom sextrafficking. På den årliga fackliga kvinnokonferens i mars 2010 beslöts enhälligt att verka för att ICTU på sin nästa kongress skulle ta ställning för kriminalisering. Så skedde också, och ICTU:s generalsekreterare David Begg var det tyngsta namnet på presskonferensen i februari 2011 med temat: ”Män för kriminalisering av sexköp”. Lobbyarbetet riktades därefter mot regeringen. Ungefär samtidigt tvingades jag, liksom hundratusentals andra, att flytta från eurokrisens Irland.
Socialdemokratiska Labourpartiet har i den irländska koalitionsregeringen, i strid med alla sina ideal, verkställt EU-kommissionens extrema åtstramningspolitik. Partiet ska dock hedras för att ha lagt fram lagförslaget om kriminalisering av sexköp.  Men det är feminister, fackliga aktivister och folkliga rörelser som vi kan tacka för att det blev verklighet. I flera andra EU-länder pågår just nu kampanjer för samma lagstiftning.
Lagar som folken själva kämpat för är oändligt mycket bättre än de lagar EU-kommissionens byråkrater föreslår. Aktiva folkrörelser utvecklar enorm kraft som förändrar verkligheten. Det gör mig glad. Riktigt glad.