Den 3 mars var det 75 år sedan attentatet och mordbranden på den kommunistiska tidningen i Luleå, Norrskensflamman. Resultatet blev fem döda. De var Arthur Hellberg, 37 år, partiombudsman och distriktsordförande, och hans maka, Alice, 30 år, Svea Granberg, 34 år, ungdomsdistriktets kassörska och tillfällig korrekturläserska då hennes make satt internerad på det ökända lägret i Storsien – och slutligen familjernas barn, Torgny Granberg, tolv år, och Maj Hellberg, åtta år.
Mordbranden hade planerats med hjälp av dåvarande stadsfiskalen i Luleå, och utfördes av journalisten vid det pronazistiska organet Norrbottens-Kuriren, Hedenström, och av tre officerare vid den svenska krigsmakten och en ordonnans.

Norrbottens-Kuriren hade goda förbindelser med militära kretsar i Boden och var under det så kallade finska vinterkriget (30/11-39–13/3-40) mycket aktivistiskt och pläderade öppet för ett svenskt deltagande i kriget. Den tog klart ställning för Tyskland och axelmakterna, och i kåserier tog deras ledande krönikör ställning för den tyska ockupationen av Norge, och för Quisling.
Norrländska Socialdemokraten (NSD) riktade ingen kritik mot undantagslagarna, lägren, tvångstransporterna och den svenska militärledningens andra åtgärder mot kommunisterna.

Söndagen den 10 mars begravdes offren för mordbranden. Anordningen av jordfästningen motarbetades kraftigt från stadens myndigheter. Arrangörerna ville först hyra stadens festivitetssal. Denna begäran avslogs. Man försökte då få använda Folkets Hus, men där var man inte villig att hyra ut. Också begäran att få placera kistorna på Loet (stadstorg) avslogs. Den vanliga vägen för begravningsprocessioner (Storgatan-Kungsgatan) avslogs. Dock formerade väldiga människomassor ett stort tåg som nådde kyrkogården till sist. NSD hade vägrat att införa en annons om begravningen,och Norrbottens-Kuriren kommenterade den i hatiska ordalag.
Mordbrännarna åkte dock fast. Rådhusrätten dömde mördarna till mellan ett och två år, och något mer i hovrätten.

Finland och Sovjetunionen slöt fred den 13 mars 1940, men Finland gick in på Hitler-Tysklands sida när Sovjetunionen anfölls drygt ett år senare, den 22 juni 1941.
Och Sverige ställde upp. År 1941 skeppades 45 000 ton järnmalm per dag till Tyskland. Och man ökade handeln med tyskarna steg för steg så att den till slut uppgick till 90 procent av Sveriges totala utrikeshandel. Och Tyskland fick transportera miljontals soldater genom landet, och till och med lagra materiel.
I dag går historien igen med nya deltagare.