”Ursäkta, kan vi få tillbaka våra 34 miljarder?”, skrev vänsterns favorit-ekonomiskribent Andreas Cervenka på Svenska Dagbladets ekonomisidor den 22 oktober 2014. Det handlar om den så kallade Stabilitetsfonden, där tanken egentligen var att bankerna själva, via årliga avgifter, skulle finansiera sina reserver vid framtida kriser. Särskilt Föreningssparbanken hade precis förlorat enorma summor genom att ösa frikostiga lån till privatpersoners konsumtion i Baltikum och flera av oss tyckte inte att det var en perfekt idé att skattepengar skulle täcka dessa förluster när det visade sig att låntagarna där inte kunde betala sina skulder.
Nu blev det, så klart, inte så. Det annars så bidragsfientliga finanskapitalet hade inget emot att ta emot huvudparten, 34 miljarder, av en fonden för bankernas säkerhet vid dåliga tider i form av bidrag från staten.
Men så hände något. Bankerna började snabbt göra vinster igen. Stora vinster till och med. Via bland annat extremt höga bostadspriser och stor skillnad mellan kostnaden att låna pengar för bankerna och priset för låntagare att låna av bankerna slår nu bankerna rekord på rekord i vinster. Goda tider alltså. Kan det då inte vara dags att betala de 34 miljarder som det egentligen aldrig var meningen att bankerna skulle få?
Nu i veckan bedriver ”Folkkampanjen för gemensam välfärd” en kampanj för just detta. Kanske har ni sett den effektiva bilden på storformatet av ”Folkets inkassobrev till bankerna”? Om inte så rekommenderas denna utmärkta politiska pedagogik för hela vänstern. Motsättningarna i vårt samhälle må dra åt andra håll för tillfället men det är vänsterns uppgift att peka på vilken motsättning som är reell och fruktbar, den mellan arbete och kapital och den mellan den ekonomiska eliten och folket. De 34 miljarderna skulle kunna räcka till en hel del i välfärden, att det finns behov förnekar väl vid det här laget ingen. Vänstern måste – om den vill vara värd namnet – ta sin utgångspunkt i motsättningen mellan arbete och kapital.
Vänsterpartiet har också i flera omgångar föreslagit en bankskatt, senast hösten 2014 en skatt på 15 procent som skulle tas ut på summan av löner och vinster hos banker och kreditmarknadsinstitut. Med tanke på de miljardvinster som bankerna idag gör på vanliga människors behov av att köpa en bostad är det långt ifrån orimligt. I både den finansiella krisen i USA 2008 och den nuvarande eurokrisen spelar finanskapitalet och storbankerna en mycket negativ roll. Det krävs både nya regleringar av deras verksamhet och nya skatter för att det inte ska hända igen.
1992, under 1990-talskrisen förstatligades faktiskt hela Nordbanken, något som vänsterpartisten Jörn Svensson då påpekade blev till en förspilld chans till mer statligt inflytande i bankväsendet. En statlig bank som inte ens skulle behöva exproprieras under spektakulära former kunde ha haft ett positivt inflytande i att undvika kriser och ge rimliga villkor för låntagarna. Så fort det ansågs möjligt sålde dock staten, i omgångar fram till så sent som 2013, ut sina andelar igen.
”Förstatliga bankerna och försäkringsbolagen”, brukade VPK kräva förr i tiden. Argumentet var att man via dem fick stort inflytande på ekonomin. För tillfället – med en enorm högervridning av den ekonomiska politiken de senaste 30 åren – skulle det räcka långt med de att få de där 34 skattemiljarderna tillbaka. En socialdemokratisk regering med socialdemokratisk politik skulle också kräva in dem. Räkna alltså inte med det.
