Våren har kommit. Idag, på valborgsmässoafton, sjungs den in och i morgon går många av oss sida vid sida med solen i ögonen, med lite rakare ryggar. Vi finner styrkan i att vi är flertalet och tillåts drömma om ett annat och bättre samhälle. För på arbetarrörelsens högtidsdag är det inte bara en dröm – vi vet att en dag ska solen, som det står i Internationalen, stråla mera klar. Den bör eller kan inte, solen ska bara göra det.
Men hur ser förutsättningarna ut för att drömma idag? Alliansregeringen är avsatt och den politiska kartan har ritats om. Det parlamentariska läget och Decemberöverenskommelsen (DÖ) har lagt en våt filt över alla möjligheter till stora politiskt vassa reformer. De socialdemokratiska visionerna om jämlikhet genom små stegvisa reformer begränsas av såväl kamrer Magdalena Andersson som av partiets vilsenhet och cementfasta position i mitten. Miljöpartiet vet knappt själva vad de vill, mer än att sitta i regeringen alltså. Det viskas i vassen att Vänsterpartiet övergett sitt systemkritiska arv och numera är ett sosse-light-parti.
Läget för den samlade vänstern är svårtytt liksom deras mål. Ett parlamentariskt vänsterparti som i fler och fler lägen agerar stödparti till en otillräcklig sosseregering. Lägg till det en spretig och livlig utomparlamentarisk vänster som i olika grad syns på gatorna och kanske framförallt på Twitter. Sakpolitiskt kommer vänstern i bland ut, men visionerna och världsomvälvande tankarna saknar samordning.

Många gånger kan man se kommentarer på sociala medier som går ut på att vi måste prata mer om SOCIALISMEN (gärna med stora bokstäver), för då kommer vi lyfta i opinionen. Sådana påståenden gör mig lite ledsen, för det avslöjar att alla ännu inte har kontextualiserat dagens politiska klimat. Självklart ska det pratas om visionen, i Vänsterpartiets fall socialismen, men man kan inte tro att socialismen kommer att synas i varje politiskt förslag som läggs. Det vore till och med kontraproduktivt. Människor är generellt sett rädda för förändring, särskilt stor och omvälvande förändring, så som en omvandling till ett helt annat samhällssystem. Nyckeln till socialdemokratins historiska framgångar har varit stegvisa små förändringar. Nyckeln till människans förtroende ligger således i att bevisa förändring i verkligheten, sen casha in väljarstöd.
På många sätt har Vänsterpartiet fattat den delen. Man påvisar positiva exempel runt om i landet, visar på vilket sätt Vänsterpartiet gör skillnad. Partiet trycker hårt på de frågor man faktiskt får igenom i det som ingen vill omnämna som ett samarbete med regeringen. Men vad händer med visionerna? När det som lyfts fram som segrar är Vattenfalls brunkol i Tyskland, Saudiavtalet och ett krångligt frihandelsavtal. Frågor som egentligen inte vunnits, utan enbart förts upp på dagordningen. Det är hedervärt men inte på långa vägar tillräckligt. Få av de väljare partiet säger sig vilja locka engageras av dessa frågor. Vad hände med villkoren på arbetsmarknaden? Skattereformerna som omfördelar? Bostadspolitiken för att ge alla ett hem?

I Europa går det bra för en ny sorts vänster. Det spanska vänsterpartiet Podemos blir ofta anklagade, både av högern och vänstern, för att vara populister. Partiledaren Pablo Eglesias är en intellektuell välkänd akademiker och i den inrikespolitiska debatten vägrar han sätta in partiet på en höger/vänster-skala. Podemos sikte är istället inställt på dem som just nu har makten oavsett om det är högern eller vänstern. Konflikten ligger mellan vanliga spanjorer på ena sidan och banktjänstemän och politiker på den andra. De sistnämnda personifierar den korrumperade makten, som sagt ja till EU:s, ECB:s och IMF:s krav på nedskärningar och åtstramning. Ett partibygge ganska långt från ett reformerat kommunistparti i Norden, men visst finns det saker att lära sig.

Den samlade svenska vänstern skulle tjäna på att, precis som Podemos, kritisera kapitalismen och den ekonomiska elitens makt i hårda ordalag och samtidigt vara pragmatiska genom att åstadkomma förändringar här och nu. Både tusentals nya hyresrätter och en diskussionen om hur den rikaste procenten kan bidra till statskassan i betydligt högre grad, både mer personal i äldreomsorgen och en ideologisk diskussion om ett helt nytt skattesystem. Både avskaffa slavliknande anställningsformer och vara pådrivande i debatten om arbetstidsförkortning.
Vänsterpartiets unika position i det politiska landskapet är att partiet har en vision om ett helt annat samhälle.
Det går att vara både ett oppositionsparti och ett parti som gör upp med regeringen om budgeten. Att ta kraftfull ställning för sin egen politik i samma stund som regeringen presenterar sin, skadar inte trovärdigheten trots att man någon vecka senare gör upp med regeringen om detsamma. Det finns dock dåliga exempel på när man låtit trovärdighetsmålbilden ta överhanden. Socialistisk Venstre (SV) i Norge hade i den sista valrörelsen som regeringsparti en lång lista med allt de lyckats åstadkomma i regering. Det hjälpte inte för fem öre. Väljarna gick ändå till Socialdemokraterna som i de allra flestas ögon var de som åstadkommit politiken. Få väljare håller koll på vem som gör vad. Partiet skulle kunna anamma en visionär pragmatism som inte suddar ut sitt existensberättigande under en socialdemokratisk regering, utan som på allt fler områden visar på hur det här samhället behöver ställas om och att Vänsterpartiet är avgörande i den omställningen.

Det finns inget recept för hur socialismen ska se ut. Det har aldrig funnits och kommer aldrig finnas några lyckade dogmatiska samhällsmodeller. Verkligheten förändras obönhörligt och det måste ett visionärt politiskt parti ta hänsyn till. Men att förändra samhället i grunden är det övergripande målet och diskussionen om hur det ska gå till får aldrig tystna.
Det finns en skröna som lyder att Socialdemokraterna istället för att sjunga Internationalens textrad ”skall solen stråla mera klar” sjunger ”skall solen stråla lika klar”. För vänstern gäller det att fortfarande ha kvar hoppet om att solen en dag ska stråla mera, inte lika, klar.