Ledare 29 april, 2015

… ”skall solen stråla mera klar”

Visionernas främsta dag – 1 maj. Anna Herdy skriver om att en vänster som både kan kommunicera visioner och pragmatism är en vänster som kan få mer än 5,72 procent av väljarstödet.

Våren har kommit. Idag, på valborgsmässoafton, sjungs den in och i morgon går många av oss sida vid sida med solen i ögonen, med lite rakare ryggar. Vi finner styrkan i att vi är flertalet och tillåts drömma om ett annat och bättre samhälle. För på arbetarrörelsens högtidsdag är det inte bara en dröm – vi vet att en dag ska solen, som det står i Internationalen, stråla mera klar. Den bör eller kan inte, solen ska bara göra det.
Men hur ser förutsättningarna ut för att drömma idag? Alliansregeringen är avsatt och den politiska kartan har ritats om. Det parlamentariska läget och Decemberöverenskommelsen (DÖ) har lagt en våt filt över alla möjligheter till stora politiskt vassa reformer. De socialdemokratiska visionerna om jämlikhet genom små stegvisa reformer begränsas av såväl kamrer Magdalena Andersson som av partiets vilsenhet och cementfasta position i mitten. Miljöpartiet vet knappt själva vad de vill, mer än att sitta i regeringen alltså. Det viskas i vassen att Vänsterpartiet övergett sitt systemkritiska arv och numera är ett sosse-light-parti.
Läget för den samlade vänstern är svårtytt liksom deras mål. Ett parlamentariskt vänsterparti som i fler och fler lägen agerar stödparti till en otillräcklig sosseregering. Lägg till det en spretig och livlig utomparlamentarisk vänster som i olika grad syns på gatorna och kanske framförallt på Twitter. Sakpolitiskt kommer vänstern i bland ut, men visionerna och världsomvälvande tankarna saknar samordning.

Många gånger kan man se kommentarer på sociala medier som går ut på att vi måste prata mer om SOCIALISMEN (gärna med stora bokstäver), för då kommer vi lyfta i opinionen. Sådana påståenden gör mig lite ledsen, för det avslöjar att alla ännu inte har kontextualiserat dagens politiska klimat. Självklart ska det pratas om visionen, i Vänsterpartiets fall socialismen, men man kan inte tro att socialismen kommer att synas i varje politiskt förslag som läggs. Det vore till och med kontraproduktivt. Människor är generellt sett rädda för förändring, särskilt stor och omvälvande förändring, så som en omvandling till ett helt annat samhällssystem. Nyckeln till socialdemokratins historiska framgångar har varit stegvisa små förändringar. Nyckeln till människans förtroende ligger således i att bevisa förändring i verkligheten, sen casha in väljarstöd.
På många sätt har Vänsterpartiet fattat den delen. Man påvisar positiva exempel runt om i landet, visar på vilket sätt Vänsterpartiet gör skillnad. Partiet trycker hårt på de frågor man faktiskt får igenom i det som ingen vill omnämna som ett samarbete med regeringen. Men vad händer med visionerna? När det som lyfts fram som segrar är Vattenfalls brunkol i Tyskland, Saudiavtalet och ett krångligt frihandelsavtal. Frågor som egentligen inte vunnits, utan enbart förts upp på dagordningen. Det är hedervärt men inte på långa vägar tillräckligt. Få av de väljare partiet säger sig vilja locka engageras av dessa frågor. Vad hände med villkoren på arbetsmarknaden? Skattereformerna som omfördelar? Bostadspolitiken för att ge alla ett hem?

I Europa går det bra för en ny sorts vänster. Det spanska vänsterpartiet Podemos blir ofta anklagade, både av högern och vänstern, för att vara populister. Partiledaren Pablo Eglesias är en intellektuell välkänd akademiker och i den inrikespolitiska debatten vägrar han sätta in partiet på en höger/vänster-skala. Podemos sikte är istället inställt på dem som just nu har makten oavsett om det är högern eller vänstern. Konflikten ligger mellan vanliga spanjorer på ena sidan och banktjänstemän och politiker på den andra. De sistnämnda personifierar den korrumperade makten, som sagt ja till EU:s, ECB:s och IMF:s krav på nedskärningar och åtstramning. Ett partibygge ganska långt från ett reformerat kommunistparti i Norden, men visst finns det saker att lära sig.

Den samlade svenska vänstern skulle tjäna på att, precis som Podemos, kritisera kapitalismen och den ekonomiska elitens makt i hårda ordalag och samtidigt vara pragmatiska genom att åstadkomma förändringar här och nu. Både tusentals nya hyresrätter och en diskussionen om hur den rikaste procenten kan bidra till statskassan i betydligt högre grad, både mer personal i äldreomsorgen och en ideologisk diskussion om ett helt nytt skattesystem. Både avskaffa slavliknande anställningsformer och vara pådrivande i debatten om arbetstidsförkortning.
Vänsterpartiets unika position i det politiska landskapet är att partiet har en vision om ett helt annat samhälle.
Det går att vara både ett oppositionsparti och ett parti som gör upp med regeringen om budgeten. Att ta kraftfull ställning för sin egen politik i samma stund som regeringen presenterar sin, skadar inte trovärdigheten trots att man någon vecka senare gör upp med regeringen om detsamma. Det finns dock dåliga exempel på när man låtit trovärdighetsmålbilden ta överhanden. Socialistisk Venstre (SV) i Norge hade i den sista valrörelsen som regeringsparti en lång lista med allt de lyckats åstadkomma i regering. Det hjälpte inte för fem öre. Väljarna gick ändå till Socialdemokraterna som i de allra flestas ögon var de som åstadkommit politiken. Få väljare håller koll på vem som gör vad. Partiet skulle kunna anamma en visionär pragmatism som inte suddar ut sitt existensberättigande under en socialdemokratisk regering, utan som på allt fler områden visar på hur det här samhället behöver ställas om och att Vänsterpartiet är avgörande i den omställningen.

Det finns inget recept för hur socialismen ska se ut. Det har aldrig funnits och kommer aldrig finnas några lyckade dogmatiska samhällsmodeller. Verkligheten förändras obönhörligt och det måste ett visionärt politiskt parti ta hänsyn till. Men att förändra samhället i grunden är det övergripande målet och diskussionen om hur det ska gå till får aldrig tystna.
Det finns en skröna som lyder att Socialdemokraterna istället för att sjunga Internationalens textrad ”skall solen stråla mera klar” sjunger ”skall solen stråla lika klar”. För vänstern gäller det att fortfarande ha kvar hoppet om att solen en dag ska stråla mera, inte lika, klar.

Anna Herdy
Presskontakt till Nooshi Dadgostar och chefredaktör på Flamman mellan 2015 och 2020.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 29 april, 2024

Italiens befrielsedag firades i skuggan av tv-censur

Stefano Massimi läser upp författaren Antonio Scuratis monolog utanför Palazzo Vecchio i Florens på befrielsedagen den 25 april. Foto: Jonas Elvander.

Det årliga firandet av befrielsen från fascismen präglades av kontrovers efter att en statlig tv-kanal avbokat en antifascistisk talare. Kritiker menar att Giorgia Melonis regering försöker kväsa oppositionen. Men Florens invånare lät sig inte tystas.

Italiens årliga firande av befrielsen från fascismen, Festa della liberazione, den 25 april skedde under mer kontroversiella omständigheter än på länge.

Veckan inleddes med beskedet att författaren Antonio Scuratis monolog om antifascismens arv i Italien hade ställts in av den vänsterlutande tv-kanalen Rai 3 under lördagen. För Scurati, som är specialist på Italiens fascistiska period och har skrivit en bästsäljare om Benito Mussolini, var det ett ”definitivt exempel” på Georgia Melonis högerextrema regerings försök att censurera misshagliga röster. Det faktum att texten, som fokuserade på händelser under Mussolinis regeringstid, kritiserade Melonis postfascistiska parti Italiens bröder för att aldrig ha tagit avstånd från sina rötter i Mussolinis diktatur gör att en sådan tolkning ligger nära till hands.

Enligt tv-kanalen berodde avbokningen på att Scurati krävt ett för högt arvode jämfört med vad som är praxis – något som dementerats av författaren, som påpekat att summan var den vanliga och redan överenskommen. En troligare orsak, som många kommentatorer har framhållit, är att kanalen inte vill stöta sig med regeringen och därför valde att censurera sig själv.

Reaktionen lät inte vänta på sig.

För partier som Italiens bröder är det inte fascismen utan antifascismen som utgör en destruktiv och polariserande kraft i Italiens politiska liv.

Journalister och programledare på tv-kanalen gick ut i protest och läste upp monologen i Scuratis ställe. I vänsterfästet Florens började festdagen med att den kände skådespelaren Stefano Massini inlevelsefullt läste upp talet för de tusentals personer som samlats utanför Palazzo Vecchio. I publikhavet vajade alltifrån palestinska till ukrainska och EU-flaggor – ett tecken på hur bred den antifascistiska ideologin ännu är i Italien.

Liksom förra året hade Meloni försökt göra dagen till en manifestation mot alla totalitära ideologier, i stället för en rent antifascistisk sådan. På sin Instagramsida hade hon skrivit:

”På dagen då Italien firar befrielsen, som med fascismens slut lade grunden för demokratins återkomst, upprepar vi vår motvilja mot alla totalitära och auktoritära regimer.”

När Massimi läste upp de avslutande raderna i Scuratis monolog utbröt vilda applåder på Piazza della Signoria:

– Nej, kära Giorgia, kristna mor och kvinna: fascismens slut lade tack vare antifascisterna grunden för demokratin!

Strategiskt nog hade Meloni publicerat talet på sin Facebooksida inför festdagen, för att undkomma anklagelserna om censur. Sådana gester lär dock inte vara effektiva eftersom premiärministern samtidigt har dragit en debattör inför rätta för att ha kallat henne ”nynazist”.

Episoden vittnar om hur känslig den politiska historien och det fascistiska arvet fortfarande är i Italien. Som den brittiske historikern och Europaredaktören för vänstertidningen Jacobin, David Broder, har visat i sin senaste bok Mussolini’s grandchildren har Italiens postfascistiska höger länge försökt utmåla sig som offer för den antifascistiska statsideologin som har präglat Italien sedan 1950-talet. För partier som Italiens bröder är det inte fascismen utan antifascismen som utgör en destruktiv och polariserande kraft i Italiens politiska liv. Det är de postfascistiska patrioterna som är offer och vänstern och liberaler som är förövare.

När festdagen i Florens avslutades med folkorkestrar och skapunk-konserter på torsdagskvällen var stämningen knappast sämre på grund av kontroversen. Slaget om fascismen, antifascismen och historien har uppenbarligen bara börjat i Italien.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 27 april, 2024

Stockholm samlas mot rasismen

Ett tusental stockholmare samlades på Gubbängens torg under lördagen för att protestera mot rasismen. Foto: Oscar Olsson/TT.

I dag samlades ett tusental människor i Gubbängen för att protestera mot rasismen, med tal från tre rödgröna partiledare. Manifestationen var tänkt att inkludera talare även från den utomparlamentariska vänstern, en inbjudan som snart drogs tillbaka. En missad chans att kroka arm, säger Victoria Rixer från Linje 17.

”Inga rasister på våra gator.”

Slagorden ekade över Gubbängens torg under lördagen, där ett tusental människor samlats för att protestera mot rasismen. Detta med anledning av attacken mot ett antifascistiskt samtal på teater Moment i onsdags, när en handfull maskerade högerextremister kastade en rökbomb, stormade in och utdelade ett tiotal slag mot journalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 april, 2024

”Lili och jag förde samtal i mina drömmar”

Lili Brik i Moskva 1973. Ännu levnadsglad och chic. Foto: Bengt Jangfeldt.

Lili Brik var Majakovskijs älskarinna, judinna och en sexuellt utlevande borgarflicka som behövde städas undan i ett allt mer auktoritärt Sovjet. I sin debutroman ”Framtidens hjärta” gör Malin Hasselblad henne levande igen.

Det finns en berömd bild av den ryska avantgardepoeten Vladimir Majakovskij (1893–1930) där han står lutad mot ett träd. Det ser ut som att han tar stöd från trädstammen för att inte ramla. Samma bild finns i en tidigare version, som förklarar den märkliga kroppsställningen. Den utsträckta armen sträcker sig runt en kvinna som bär hatt och tittar rakt in i kameran. Det är Lili Brik som under några omvälvande år runt Ryska revolutionen var Majakovskijs älskarinna, välgörare och marknadsförare. 

Som vi vet går historien extra hårt fram mot vissa. Särskilt om de är kvinnor, tar för sig av livet och framför allt om de stör bilden av en nationalikon. Men inte ens Sovjetunionens propagandaapparat har lyckats radera Lili Brik. För hur skulle det kunna vara möjligt, då Majakovskij levde och dog för kvinnan som fick omöjliga böcker att ges ut, en svältmåltid att framstå som en fest och människor runt omkring henne att utföra stordåd? Framför allt lever hon vidare i rader som ”kunde du inte komma på nåt / som gör att vi utan att plågas / kunde kyssas och kyssas och kyssas?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

De senaste åren har många till höger tonat ned det fascistiska våldet, för att ursäkta alliansen med Sverigedemokraterna. Attacken i Gubbängen visar än en gång att hotet inte får ignoreras.

I går kväll arrangerade Vänsterpartiet ett panelsamtal om antifascismen på teatern Moment i Gubbängen. Efter en föreläsning av Klara Ljungberg från Expo skulle ett panelsamtal hållas med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

I stället stormade en handfull svartklädda, maskerade personer in och utdelade ett tiotal slag mot Mathias Wåg, samt kastade en rökbomb. Enligt Expo rör det sig om nazister, som även ska ha filmat evenemanget för att lägga ut i sina kanaler. Mötet kunde dock fullföljas och även om några fick åka till sjukhus skadades ingen allvarligt.

Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige

Bara några dagar tidigare hade maskerade nazister patrullerat Göteborgs gator. Och i Järfälla gick maskerade nazister från NMR till attack mot ett migrantläger, efter en uppmaning till ”vårstädning” av högerextremisten Christian Peterson, komplett med koordinater till platsen.

De senaste åren har vi dessutom tvingat vänja oss vid högerextrema provokatörer som dyker upp med kamera för att skapa ”innehåll” till sina kanaler. När Flamman arrangerade Socialistiskt forum för 1,5 år sedan dök en högerextremist upp för att filma och bete sig hotfullt, även då riktat mot just Mathias Wåg.

Man har också försökt sig på strategiska stämningar (”slaps”) som ett sätt att attackera pressfriheten (Flamman, 29/5 2023). Under namnet ”Förtalsombudsmannen” har Christian Peterson stämt komikern Bianca Meyer för att ha kallat högerextremisten Nick Alinia för ”nazistpyssling”, samt drivit ett liknande fall mot Mathias Wåg, för att dyka upp med kamera och provocera på rättegången.

Läs mer

Men Förtalsombudsmannen förlorade alla dessa fall. Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige, oavsett hur kränkta de blir. Kanske är det därför vi ser en stegrad våldsamhet. Inte konstigt då att Säkerhetspolisen skriver att terrorhotet i dag framför allt kommer från två våldsbejakande rörelser – islamismen och högerextremismen.

Under 2017 placerade nazister bomber på flera flyktingboenden i Göteborg samt en syndikalistlokal, under hösten 2021 ägde två skolattacker rum med högerextrema motiv, och i mars avslöjade Expo hur en nazistisk chattgrupp planerade våldsdåd mot minoriteter som judar och homosexuella. Knivmordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på Almedalsveckan i Visby 2022 utfördes av en man med bakgrund i NMR, efter flera år av hotfulla aktioner. Den gången var det Johan Hakelius som skämtade bort våldshotet.

Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Men från höger är impulsen att tona ned hotet. I DN fördömer Erik Helmerson dådet, men kan inte låta bli att lyfta in Palestinaaktionen mot Ebba Busch och klimatungdomarna som protesterade framför riksdagen – som om det att jämställa med maskerad misshandel.

Ulf Kristersson relativiserade nyligen det våldsamma högerextrema hotet själv när han skrev: ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” (SvD, 8/11 2023) Några autonoma våldsdåd mot judar kunde han dock inte nämna.

Syftet med sådana relativiseringar är förstås att tona ned sin allians med ett parti som springer ur den nynazistiska rörelsen, och som den fortfarande har banden kvar till. Sverigedemokraternas framgångar bygger på just denna dubbelhet – att framställa sig som städad konservatism, samtidigt som man hela tiden blinkar mot rörelsens mest radikala delar. Flera sverigedemokrater har exempelvis öppet backat Petersons kampanj mot Tobias Hübinette på Karlstads universitet.

I den bästa av världar skulle högern ha förstått allvaret för länge sedan, men efter Gubbängen är det fascistiska hotet hotet omöjligt att förneka. Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 25 april, 2024

Facklig organiseringsvåg i amerikanska södern

Shawn Fain, ordförande för UAW. Foto: Alex Brandon / TT

Det amerikanska fackförbundet United Auto Workers (UAW) har medvind. Volkswagen-arbetare i Tennessee anslöt sig till facket den 19 april, och nästa månad ska även arbetare på Mercedes Benz fabrik i Alabama rösta om att gå med.

Efter förra årets framgångsrika strejker i USA:s nordliga stater, där UAW tog sig an storbolagen Ford Motor Company, General Motors och Stellantis, tändes en gnista i den amerikanska södern.

– Vi röstar för en säkrare arbetsplats, säger Moesha Chandler, arbetare på Mercedes i ett uttalande som delas på UAW:s hemsida, och fortsätter:

– När människor i 20 års ålder känner hur jobben förstör deras kroppar, då är något fel. Genom att gå med i fackföreningen tar vi oss makten att ändra arbetsplatsen till något säkrare och hållbarare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]