Jag skrattar fortfarande när jag tänker på hur vårt stora grannland i öst bemötte Grotescos fantastiska rysskitchiga ”Tingelingshow” i Mellon 2009. Ett skakat Ryssland spelade ut Poltava-kortet som hämnd och möttes av ett helt land som inte kunde bry sig mindre.
Är det något jag varit stolt över som svensk är det just att svensk varit så politiskt likgiltig att ordet inte betytt mer än att i sport och musik heja på Sverige. Välfärdsstatens sammanhållande kraft kom att göra det fånigt avslaget med flaggan som politisk symbol och en svensk politiker med nationalistisk retorik skulle ha låtit som en utomjording.
Att svenskheten sedan dess blivit glödhett beror inte enbart på invandringen eller Sverigedemokraterna utan på ett debattklimat där identitet tycks vara det allra viktigaste. Och det identitetspolitiska genomslaget som allmän tolkningsmall får en rad märkliga konsekvenser. Feminism har kommit att betyda allt som en kvinna gör, som att bli hemmafru eller shoppa loss, i stället för att begreppet kopplas till värderingar. När exempelvis en representant för hbtq-communityt i P1 kommenterade att modeskaparna Dolce & Gabbana dissat homoföräldrar förklarade han det med deras självförakt som bögar i stället för att se det som ett utslag av värdekonservatism. Jag undrar också om det inte är en identitetspolitisk följd att en massa människor som i går neutralt skulle ha setts som exempelvis irakier, kurder eller iranier i dag kallas muslimer.
När det blivit en trendig mediegenre, bland människor med invandrarbakgrund, att ifrågasätta sin egen potentiella svenskhet och när det växande SD trycker på svenskheten i partiprogrammet har nationell/kulturell/religiös/etnisk identitet konstituerats som politisk kategori. En omöjlig fråga utan svar som har varit död sedan andra världskrigets slut vaknar på nytt och människor börjar definiera och debattera vad som är svenskt eller inte: kåldolmar, folkdans, röda stugor eller Zlatan?
Och i förlängningen intar delar av vänstern positioner som är helt obegripliga för vanliga människor – som fientlighet mot nationalstaten, svenskhet och flaggan – med motivationen att det bara är sociala konstruktioner. Ja, so what? Ska vi avskaffa incesttabut också eftersom det är en social konstruktion? Ta i stället över debatten med till exempel den akuta frågan hur nyanlända inte ska bli en permanent underklass i ett mångkulturellt och segregerat Sverige!
Svenskagendan skrämmer mig oavsett ståndpunkt. Jag är rädd för att vi en gång i framtiden kommer att bli skitförbannade när vi tänker på att Karl XII förlorade i Poltava.
