Sverige regeras i Viktor Barth-Krons nyutkomna roman Gröna gården (Volante, 2015) av en MP-stödd Alliansregering. I en twitterfixerad, ytlig och ängslig politisk Stockholmsmiljö springer den unge Albin Öhrn runt som en slags spion för det nystartade sosse-kampanjorganet EKO. De är experter på ”negative campaigning”. Det vill säga smutskastning. De ska, med ytterst tveksamma metoder, ta makten tillbaka från den moderate statsminister som är regeringstrött efter sin tredje raka valvinst. 

Viktor Barth-Kron har skrivit en skrattspegel av det dråpliga i vår tids politik-, media- och PR-maskineri. Trots den uppenbara inspirationen från Strindbergs Arvid Falk i Röda rummet påminner den mest om Jan Myrdals satiriska 1950-talsromaner, som med torr humor och direkt språk karikerar maktens män och kvinnor.

Gröna Gården är den vegetariska restaurang i närheten av riksdagshuset där politiken möter media och PR, där nätverk bygger karriärer och där hemligheter sprids. Den befolkas av karaktärer som – trots författarens käcka nekande – är mycket lättigenkännliga från verklighetens gränsland mellan journalistik, PR och politik. I boken framträder tankesmedjorna till höger och vänster, Almedalsresorna, otrohetsaffärerna och de lättigenkännbara mediemiljöerna på de stora tidningarna och vänsterhemsidorna. 

Sin vana trogen från Dagens Nyheter häcklar Barth-Kron både vänstern och högern. I bokens Sverige är alla sidor av politiken – kanske särskilt vänstern – mer orolig för ett förfluget ord på twitter än att ta itu med politikens konkreta huvuduppgifter. I Gröna gården kan allting omvandlas i klick som tjänar tabloidernas hemsidors annonsförsäljare, såväl kulturredaktörens ”litanior om Stalin, Castro och andra historiska hjältar” som debatter om debatter om debatter. Allt går runt i en rundgång som ger närmast klaustrofobiska känslor. 

För att vrida upp bokens rundgångstema till max kan det också påpekas att författaren själv till vardags är just en sådan journalist som Dagens Nyheter gett uppdraget att skapa mer klickbar journalistik om ”torrare” ämnen som Stockholms lokala politik och riksdagen. Och just en sådan sorts journalist som karikeras i boken. 

I Gröna gården sågas i princip alla riksdagspartier och deras mycket lätt förklädda företrädare vid fotknölarna. Centerpartiets desperata hetsjakt på nya röster, Socialdemokraternas maktkamp och hemlighetsmakeri, Sverigedemokraternas koleriska återkommande till invandringsfrågan, Miljöpartiets pekoral om skolan och barnen och Vänsterpartiets snusförnuftighet om självklarheter.

Oavsett om författaren avsett det eller ej framträder i Gröna Gården en värld där PR-byråer och medier sätter en agenda som lätt styrs av det ena eller andra intresset. I romanen spelar frågan om vinst i välfärden en betydande roll och industrin bakom de vinstdrivande företagen inom vård, skola och omsorg skildras inte vackert.

Bakom allt tycks skymta en längtan efter ett allvarligare samtal, en plats för politiken bortom twitterstormarna och klickjakten och en politik med mer självförtroende, självständig från den starka påverkansapparaten. Eller så är det bara vad denne läsare med sina vänsterbrillor ser. 

Läs själva och bedöm. Ni kommer först att skratta och sedan förskräckt lägga undan boken. Barth-Kron är en elak jävel till skribent och kan få många att för ett ögonblick stanna upp och fundera på vad som egentligen håller på att hända med det offentliga samtalet, lobbyisternas makt och det politiska spelet.