Massiva protester mot regeringens nedskärningar och åtstramningar lamslog Finland den 18 september. Bussar och tåg stod stilla. Personalen på flygen lade ned arbetet och posten delades inte ut.
Finska regeringens åtstramningar fick fackföreningsrörelsen i landet att slå bakut. Statsminister Hua Sipilä, som leder en regering med Centerpartiet, konservativa Samlingspartiet och främlingsfientliga Sannfinländarna, kräver att arbetskraftskostnaderna sänks med fem procent för att ”få fart” på Finlands ekonomi. Färre semesterdagar, halverad ersättning för övertidsarbete och införande av en karensdag är några åtgärder som regeringen aviserat. Försämringarna är tänkta att bekosta en nedsättning av arbetagivaravgiften på två procent.
Finska LO:s ordförande Lauri Lyly säger att fem procent är mycket för en person som tjänar 2 000 euro i månaden. Facken svarade med en massprotest som lamslog landet. Tiotusentals finländare lade ned arbetet. Mest påverkades trafiken. 16 inrikesflyg i ställdes in. Busstrafiken stod stilla. Posten delades inte ut. Arbetstagarna i dagligvaruhandeln uppmanades till protester. Och så vidare.
Matti Hirvola, som är projektledare på finska LO, säger till SvD Näringsliv att Finlands statsminister ställer ultimatum till arbetstagarna som facket inte kan gå med på. Han menar också att kraven enbart är riktade mot arbetstagarna och att arbetsgivare inte berörs alls av åtstramningarna.
Budskapet från den finska regeringen är att ”försämringarna” på arbetsmarknaden är nödvändiga för att öka Finlands konkurrenskraft.
Förenklat kan man säga att Finland står på två ben, Nokia och skogen, och båda vacklar.
Nokia drabbades hårt när Apple lanserade en helt ny produkt, Iphone, i januari 2007, och har fortfarande inte hämtat sig efter den chocken.
Skogs- och massaindustrin har drabbats av en hög euro som gjort att kostnadsläget för de finska skogsbolagen legat högre än för konkurrenterna i exempelvis Sverige.
Följden har blivit nedläggningar och den finska arbetslösheten ligger nu på 8,4 procent.
Läget för Finland är nu helt annorlunda än vid den förra stora krisen 1993. Den gången kunde landet devalvera sig ur krisen. Det kan man inte nu på grund av att man inte längre har en egen valuta. Finland måste därför genomföra samma ”interndevalveringar” som andra krisländer i eurozonen, med nedskärningar, åtstramningar, nyliberala reformer och sänkta kostnader som drabbar det arbetande folket.
Det är priset som Finland får betala för euron precis som andra länder i eurozonens periferi – Grekland, Irland, Lettland, Portugal, Spanien och så vidare. De som tjänar på euron är Tyskland och andra medlemsländer i eurozonens centrum.
