Resultatet i det grekiska parlamentsvalet på söndagen blev överraskande tydligt. Vänsterpartiet Syriza bildar återigen regering.<br /><br />
På söndagen genomfördes nyval i Grekland. Enligt opinionsundersökningarna tydde mycket på ett mycket knappt resultat: vänsterpartiet Syriza låg bara knappt före borgerliga Ny demokrati (ND). Men till slut vann Syriza valet tydligt med 35,5 procent av rösterna, drygt sju procentenheter före (ND). Redan på valkvällen erkände sig ND:s partiordförande Vangelis Meimarakis besegrad, och det blev också snabbt klart att Syriza slipper att behöva försöka forma en ny regeringskoalition – precis som tidigare kan vänstern styra tillsammans med högerpartiet Oberoende greker (Anel). Precis som Syriza så backade också Anel något jämfört med det senaste valet i januari i år. Men de båda partierna får tillsammans 155 av parlamentets 300 mandat.
Lågt valdeltagande
Valdeltagandet var rekordlågt och låg på drygt 54 procent. Egentligen var just detta nyckeln bakom Syrizas valseger: partiet lyckades långt bättre än motståndarna att mobilisera sina sympatisörer. Många besvikna Syrizaväljare stannade samtidigt hemma, i stället för att rösta på exempelvis Ny demokrati som inte bara förknippas med nedskärningar utan också med korruption och vanstyre. Totalt tappade Syriza dock över 300 000 röster mellan januari- och septembervalet. – Det här en seger för Grekland, nu har vi fått ett starkt mandat och kan fortsätta förnya landet, sa Syrizas ordförande Alexis Tsipras i sitt segertal. Just för att få ett starkare mandat hade Tsipras valt att avgå som premiärminister i augusti och utlyst nyval. Innan dess hade han tvingats styra med stöd av oppositionens röster för att kunna få igenom de nedskärningspaket som EU och andra internationella aktörer hade tvingat på Grekland. Ett 30-tal av hans egna partikamrater däremot hade motsatt sig kohandeln med EU.
LAE misslyckas
De upproriska Syrizaparlamentarikerna bildade efter Tsipras avgång det nya vänsterpartiet Folklig enhet (LAE). (LAE) fick i söndags 2,86 av rösterna och missade i och med detta att ta sig in i parlamentet. – Vi har förlorat ett slag, men inte kriget, kommenterade LAE:s ordförande Panagiotis Lafazanis, som så sent som i somras satt som energiminister i Tsipras koalitionsregering. Utan Lafazanis och (LAE) i parlamentet blir det i stort bara kommunisterna (KKE) och fascistiska Gyllene Gryningen som motsätter sig Syrizaregeringens uppgörelse med de internationella långivarna.
Fascister
Fascistpartiet Gyllene Gryning blev Greklands tredje största parti på söndagen. Partiet ökade något och fick knappt sju procent av rösterna. Partiet fick dock något färre röster än i januari. Valalliansen mellan socialdemokratiska Pasok och mittenvänsterpartiet Dimar, som år 2010 bröt sig ur Syrizas föregångarparti Synaspismos, fick 6,3 procent av rösterna, en tydlig förbättring jämfört med Pasoks resultat i januari i år. Också kommunisterna (KKE) ökade något och fick 5,5 procent av rösterna. Enbart liberala Potami och de två regeringspartierna Syriza och Anel råkade ut för mandatförluster. Den största mandatökningen firar Pasok/Dimar. Högerpartiet Centerunionen tog sig med drygt 3,4 procent för första gången in i parlamentet. Annars är mandatfördelningen mellan de olika parlamentariska lägren i princip densamma som i januari.
Personalen på palestinska Mazra’a förbereder inför kvällens service. Bistron har mött både stöd och hotelser.
Flera palestinska restauranger vittnar om hot, trakasserier – och bajspåsar – men också om ökat stöd. Flamman pratar med restauranger i hela Sverige om hur de påverkas av världspolitiken.
Tanken var aldrig att förknippa restaurangen med politik. Mazra’a öppnade som en vanlig restaurang med palestinskt kök. Det var för tre år sedan som Jenny Hedström och Nidal Kersh slog upp portarna till bistron på Skånegatan på Södermalm i Stockholm. Men sedan kom folkmordet i Gaza, berättar hon. Nu är det viktigt för restaurangen att markera sin ståndpunkt. ”Free palestine” står det på en tavla på väggen i matsalen.
Jenny berättar nu om en rad händelser som inleddes för omkring tre veckor sedan. Personalen åt lunch på restaurangens uteservering innan öppning. En man kom då gående, såg en upphängd palestinasjal och närmade sig.
Han ryckte i den och spottade på den. Han kallade oss saker och sade: ”Jag spottar på palestinierna, de är äckliga”, berättar Jenny om händelsen.
Mannen nöjde sig inte med det. Någon dag senare var han tillbaka och lämnade en påse bajs på en stol. Erik, en av de anställda, berättade vad mannen hade sagt:
”Palestinier är skit därför lämnar jag skit.” Han fotograferade sitt brott innan han lämnade restaurangen.
Men inte där heller tog det slut. Han ringde också restaurangen och förklarade: ”Jag ska terrorisera er – Palestina finns inte.”
– Det var obehagligt. Tänk om han får en psykos och kommer tillbaka? Vi var så beredda på att han skulle komma tillbaka en tredje gång, säger Jenny.
Händelserna har polisanmälts och Mazra’a tycker att polisen tog brotten på allvar. Polisen kan inte svara personalen om huruvida de har gripit någon. Flamman nekas tillgång till handlingarna med hänvisning till förundersökningssekretess.
Mannen är inte den enda som ställt Mazra’a till svars för Hamas terrordåd den 7 oktober 2023. En kvinna fick för ett tag sedan syn på Palestinasjalen som ännu hängde utanför.
– Det är rasistiskt att ni har den här palestinasjalen här ute. Jag känner mig inte välkommen, sade hon till servitrisen Hannah, berättar Jenny.
”De ger kramar och frågar hur de kan hjälpa. Folk har börjat fråga mig hur min familj i Palestina mår.”
Hannah svarade att hon tycker det är tråkigt att kvinnan känner så, och att det inte är restaurangens avsikt att exkludera någon. Hon förklarade att keffiyehn är ett traditionellt palestinskt plagg och att detta är en palestinsk restaurang. Kvinnan menade att för henne är sjalen en symbol för Hamas, men backade när hon insåg att det inte var därför Mazra’a hade hängt upp den.
Den gången eskalerade situationen inte. Kvinnan gick enligt Hannah därifrån och sade att hon ska läsa på mer, men för Hannah blev det en obehaglig situation på jobbet.
– Luften går ur en. Det är väl regeringen man ska kritisera om man vill göra skillnad. Men det har dykt upp människor som har varit arga. Alla känns spända, säger hon.
På restaurang Mazra‘a har personalen mött både trakasserier och stöd. Foto: Line Bankel.
Personalen berättar om proisraeliska klistermärken, men vill också peka på den andra sidan av restaurangens palestinska identitet. Många gäster kommer till Mazra’a just för att stödja Palestinas sak.
– Sedan kriget eskalerade har många kommit hit för att de kan vara bland likasinnade. Vi har många goda röror och sallader. Det finns också palestinska husmansrätter som vi har gjort lite mer restauranganpassade.
Ibland hålls palestinska bokcirklar i lokalen. Restaurangen har blivit en mötesplats där man kan ha på sig en palestinasjal och det är normalt.
Flamman pratar med en palestinier som är kock på Mazra’a. Han gör allt möjligt, lagar mat, pratar med gäster och presenterar maten. De anställda kallar honom kärleksfullt för ”Amo” men han vill inte uppge sitt riktiga namn.
– De kan också straffa min familj.
Gästerna möter honom ofta med värme, säger han.
– De ger kramar och frågar hur de kan hjälpa. Folk har börjat fråga mig hur min familj i Palestina mår. Personal på de palestinska restaurangerna Maxos i Stockholm och Jenin Grill i Göteborg vittnar också om stöd från sina gäster. När Flamman frågar om de har drabbats av hot eller trakasserier svarar man ”tvärtom”.
Maxos ägare Anas Shoubaki har hört vad andra drabbas av, från palestinska flaggor som rivs ned till ”bajshistorien”.
– Vi palestinier har lite koll på andra palestinier, säger han.
På Maxos händer det att äldre gäster blir obekväma när de upptäcker att restaurangen är palestinsk, men då gäller det att förklara, säger Anas Shoubaki.
Men i Sundsvall har familjerestaurangen Jeru utsatts för trakasserier, senast för ett par veckor sedan. Någon hade skurit ut ordet Palestina ur affischer på utsidan, och målat dit Davidsstjärnan. Restaurangen öppnade i november förra året och trakasserierna och hoten drog igång direkt.
En person kom in och hotade en matgäst. Bland annat påstod han att gästen finansierade terrorister genom att äta på grillen.
– ”De stöttar terrorister och skickar pengarna ned för att döda ännu fler judar”, sade mannen, återberättar Hani Tedjrasi.
– Jag minns den dagen så väl.
När mannen vägrade lämna restaurangen och ville slåss tog Hani Tedjrasi och hans bror ut honom och väntade in polisen.
En annan man kom in och var först jättetrevlig och skulle beställa mat. Sedan kom det fram att han inte ville beställa, utan framföra sina politiska åsikter. Mannen hotade personalen och påstod att palestinier har stulit kulturen från israeler. Till slut ringde personalen polisen. Mannen sprang, men kom sedan tillbaka. Polisen var då kvar och kunde gripa honom på plats.
De två männen som tidigare är kända av polisen har nu fått besöksförbud. De får inte vistas närmare än några hundra meter från restaurangen. En av männen är aktiv i en högerextrem grupp, enligt Hani Tedjrasi.
Alla andra brukar vara trevliga, säger han. Men händelserna med de två männen skrämde upp hans syster rejält.
– Min syster jobbade här när det hände. Hon drog sig ur. Hon ville inte jobba här längre.
Hani önskar att människor inte sammanblandade samman deras grill med politik.
– Det här är en verksamhet och kultur. Vi går inte ut med några politiska åsikter. Jag visste inte att det skulle bli så, att vi skulle bli anklagade för att vara terrorister. Vi är en palestinsk familj som äger en restaurang.
Att geopolitiken sipprar in i köket kan man också höra från restauranger från andra länder. För den ryska restaurangen Café Eurobar på Södermalm i Stockholm, förändrades situationen snabbt när Ryssland inledde sin invasion av Ukraina den 24 februari 2022.
Ryska Elena Gabets är kritisk mot Putin, men hennes östeuropeiska restaurang Café Eurobar utsätts ändå för hat. Foto: Line Bankel.
Café Eurobar grundades för 35 år sedan som ett kafé – därav namnet. Elena Gabets, utan efarenhet från restauranger, hade tröttnat på sitt kontorsjobb och bestämde sig för att ta över sina svärföräldrars verksamhet. I dag serverar hon traditionell östeuropeisk mat, och fast hon är ryska så finns mat och dryck från Ukraina, Vitryssland och andra östeuropeiska länder.
– I dag är ”dagens” blinier med köttfärs, en rysk rätt som är populär i hela forna Sovjetunionen. På torsdag är det fläskfilé i plommonrödvinsås. Det är en ukriansk rätt, berättar hon.
Elena hade inte trott att kriget mot Ukraina skulle påverka hennes restaurang.
– Det är mat, inte vapen, tänkte jag. När USA invaderade Irak slutade ingen att gå på McDonalds. Men så blev inte fallet.
– Det var inte en person här på en vecka, bara telefonen som ringde. ”Jävla ryss, åk tillbaka till Ryssland, sluta sälj din mat här”, berättar Elena.
En kvinna i personalen ville sluta för att hon var rädd för sitt liv.
Nu har det blivit mindre hot och trakasserier, men det märks fortfarande av. Ibland kommer gäster och är tydliga med att de inte vill ha rysk mat, utan ukrainsk. För Elena är det svårt att förstå varför, det är hon som har lagat alla rätter med samma svenska ingredienser.
– Det kanske får dem att känna sig bättre med sig själva, säger hon.
– Jag skäms för att vara ryss och jag tycker inte att kriget är rätt. Det är inte mitt fel att jag föddes i Ryssland och det finns mycket kultur och mat som jag vill dela med folk. Man måste separera regeringen från folket och kulturen.
– Varför skäms jag då? frågar Elena sig själv. Jag är emot kriget. Jag hjälper Ukraina när jag anställer ukrainare. Jag lagar ukrainsk mat och köper ukrainskt vin och öl, men fortfarande skäms jag. Jag hoppas att det kommer en dag när jag kan säga att jag är ryss och det är okej.
Den amerikanska godisbutikskedjan Tasty America vill inte svara på Flammans fråga om USA:s politik har påverkat deras försäljning. En anställd i butiken i Farsta uppger att han inte har märkt av något, men när Flamman frågar butiken i Gamla Stan, så framkommer att de ofta får frågan.
– Vi får frågor hela tiden om just det här. När det var aktuellt med tullarna kunde vi ha 20 personer om dagen som kom in och frågade hur tullar och bojkott påverkar oss, säger Timothy.
– Jag som arbetar här har inte känt av någon direkt påverkan, men jag vet inte hur det är för ägarna som köper in varorna. Folk tog mer upp det som ett skämt. ”Åh nej, vi ska bojkotta USA” sade de och köpte något ändå.
Anställda på restaurangen Lilys Burger med 1950-talsdekor har dock inte märkt av någon förändring alls.
– Folk tycker om att det ser lite amerikanskt ut, säger en anställd till Flamman.
Flamman har även talat med en israelisk restaurang i Sverige, som inte vill medverka av rädsla för trakasserier.
Otto Arborén: Vi bidrar alla till framtidens atombomb
Ansvaret för andras liv avskaffas i rask takt med teknikens utveckling. Samtidigt ges allt större krafter till vårt förfogande.
Den 6 augusti 1945 släppte ett amerikanskt plan atombomben Little Boy över Hiroshima. Tre dagar senare föll Fat Man över Nagasaki. 200 000 människor dog av explosionerna, många fler i deras efterdyningar. Ändå fanns ingen mördare.
80 år senare vill allt fler ta plats under kärnvapenparaplyet. Den så kallade terrorbalansens logik fortsätter driva upprustning, trots att mänskligheten sedan länge besitter sprängkraft nog att utplåna sig själv.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Demonstrationerna för Gaza har demoniserats med begreppet ”antisemitism” – som nu har blivit ett kolonialt verktyg. Foto: Jessica Gow/TT.
Kriget mot antisemitismen sägs skydda judar – men har blivit ett sätt att disciplinera den antikoloniala rörelsen och legitimera Israels krig.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
När Johannes Anyuru skriver på Instagram att ”det finns inget som heter ‘antisemitism’ [som sträcker sig utöver andra former av rasism]” väcker han Paulina Sokolows oro, och farhågor om just antisemitism. I själva verket ger Anyurus ord uttryck för en kritik som är vedertagen bland judiska antisionister och andra israelkritiker: en som ser jakten på förment antisemitism som ett finslipat vapen mot den antikoloniala rörelsen i allmänhet och palestinarörelsen i synnerhet.
Som företrädare för en oppositionell judisk vänster kunde man önska att Paulina Sokolows förståelse för detta perspektiv vore djupare. Detsamma gäller många andra debattörer till vänster. Det finns därför anledning att förankra Anyurus kommentar i ett vidare teoretiskt och politiskt sammanhang.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Enligt forskaren Johan Vikström kan småkommuner ha svårt att bedriva arbetsförmedling likvärdigt. Foto: Pontus Lundahl/TT.
Arbetsförmedlingen borde avskaffas enligt Kristdemokraterna, som i stället vill att kommunerna tar över. Forskare varnar för att det skulle kunna leda till nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsförmedlingens existens innebär ”ett absurt dubbelarbete” som både är dyrt och ineffektivt, skriver KD-politikerna Camilla Rinaldo Miller och Lili André i en debattartikel i Svenska Dagbladet (31/7). De syftar på att kommuner i dag också arbetar med arbetsmarknadsinsatser.
Det är inte första gången sådan kritik framförs. Enligt sociologen Roland Paulsen har arbetsförmedlingen genomgått förändringar, från att förmedla jobb till att administrera och kontrollera arbetssökande. Myndigheten har blivit mer av en ”uppfostringsanstalt”, skriver han till Flamman.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Den israeliska regeringen planerar hur mycket mat som ska släppas in ned till minsta riskorn, och svälter medvetet befolkningen. Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT.
Alla vet vad som pågår i Gaza – så hur kan folkmordet få fortsätta? Svaret är den starkes rätt.
Den 25 juli rapporterades i hela världen om spädbarnet Zainab, som dog av svält endast fem månader gammal. Enligt den palestinska hälsomyndigheten hade då 83 barn dött av undernäring sedan 7 oktober 2023, men den senaste månaden har hjärtskärande bilder på palestinier som bara är skinn och ben blivit allt vanligare.
Svälten är knappast den tragiska baksidan av ett krig. Den är kalkylerad ned till minsta riskorn av den israeliska regeringen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Paulina Sokolow: Avfärda inte judar som vita, Johannes Anyuru
Det pågår ett folkmord. Men när en uppburen författare avfärdar antisemitism som ”tjafs” måste jag svara.
Johannes Anyuru skriver i Aftonbladet (2/8) att vi inte ska behöva diskutera antisemitismen medan ett folkmord pågår. Jag önskar också att jag slapp. Att vi bara kunde marschera axel mot axel för Gazas folk, utan reservationer. Men under de senaste månaderna har Johannes Anyuru i stället riktat om sitt fokus på oss inom rörelsen som påtalar antisemitism, och bokstavligen bett om en debatt där han skulle göra ”intellektuell slarvsylta” av oss. Varsågod Johannes, här är den debatten.
Han har rätt i en sak: det som sker är ett folkmord. Men i övrigt är hans svar en besvikelse.
Anyuru står fast vid sin linje: judar som vill delta i palestinarörelsen förlorar vår trovärdighet om vi reagerar mot antisemitism. Vi ska inte ”tjafsa” om det, skriver han, så länge barn dör i Gaza. Jag försöker förstå honom: menar han att kampen kräver vår tystnad? Eller att kravet på att slippa antisemitism är en ytlig fråga om estetik, om ”renhet”?
Anyuru utmanar mig dessutom att svara på frågan om det är antisemitism att sälja kakor till förmån för palestinska barn. Det är ohederligt. Jag skriver uttryckligen att jag är medveten om hur ordet missbrukas av starka etnonationalistiska krafter världen över.Jag har själv upprepadegångerkritiseratJudiska centralrådet för deras medlemsstadgar som förbinder dem som söker judisk gemenskap att acceptera lojalitet med staten Israel. Den kritiken kan jag framföra just för att jag samtidigt tydligt står upp mot antisemitismen.
Att som Anyuru kalla SKMA för lobbyorganisation ger också oroväckande associationer. Han borde känna till att misstänkliggörandet av sammanslutningar och kommittéer med en faktisk judisk koppling, eller som i SKMA:s fall en föreställd sådan, har en lång och blodig historia. Denna dunkla ”lobby” som säger sig arbeta mot antisemitism ska alltså inte tas på allvar, för att den sägs gömma outtalade ekonomiska eller politiska intressen. När han sedan skriver att det är fascism att ta SKMA på allvar blir det motsägelsefullt.
Johannes Anyuru gör en stor sak av att jag klippt av hans citat. Så låt oss läsa hela meningen: ”Det finns rasism. Rasism mot svarta, judar, asiater. Det finns inget som heter ’antisemitism’ som sträcker sig utöver det.” Det är just detta min kritik gäller. Att vilja radera ordet ”antisemitism” från vår vokabulär förnekar dess specificitet. Det är inte en rasism bland andra utan har sin egen historia. Det betyder inte att den är mer eller mindre allvarlig. På denna centrala punkt har han inget svar.
En annan sak som Anyuru undviker att bemöta är hans inlägg där judar i rörelsen som påpekar rasism anses hålla fram vårt ”deltagande i motståndet som vore detta deltagande en gåva till de döende, kämpande, ännu levande palestinierna. Som något som kan villkoras och schackras kring tills allt är perfekt för just MIG.”
Här finns flera problem. Det hånar inte bara judar som tvekar att delta på grund av den antisemitism som inte adresseras av arrangörerna – det använder också ett ordval med långa skuggor. Jag har svårt att tro att en så driven poet, som alltid väljer precis rätt ord, inte känner till att ”schackrare” är ett klassiskt antisemitiskt begrepp. Det har länge använts om judar eftersom vi anses rotlösa, snåla och ”smarta i affärer”. Vi har inga känslor, vi beräknar.
Vad betyder ord när folkmord pågår?
Mycket skulle jag påstå. Särskilt om man som Johannes Anyuru är en uppburen författare med en stor följarskara. År 2025 är väldigt sent att tro att sociala medier inte är en del av offentligheten, för ord kan göra skada även där. Man kan tycka att det är skillnad på publicerade essäer och nattliga, ursinniga utfall. Eller Johannes, så kanske du ska ta ansvar för hur du uttrycker dig på Instagram?
”Det rör sig minimalt bakom pannbenet”, skriver du om mig, och jag har ett ”oförtjänt självförtroende som känns vitt”. Jag ”vit”, ett barn till flyktingar och barnbarn till offer för förintelsen och pogromer. Att anklaga judar för vithet är ytterligare ett anrikt trick för att beröva oss agens. För som vita kan vi per definition inte utsättas för rasism.
Så vilken röst den sanna: den välartikulerade essäisten eller den nattliga? Någon gång i framtiden, när allt är över och världen förstår att ett folkmord ägt rum och att en kultur utplånats, kommer vi att behöva förstå sambanden. Och om vi då inte har ett språk för att skilja mellan legitim Israelkritik och antisemitism riskerar vi att ställas inför ett skräckscenario. Att man än en gång kommer att säga: det var ni, judarna.
Ursula von der Leyen och Donald Trump möttes i Skottland förra helgen. Foto: Jacquelyn Martin/AP.
Under mötet med Trump sålde Kommissionen ut hela Europa, från fattiglapp till rikeman. Varför ha en union som inte ens kan försvara de egna kapitalisterna?
Förra söndagen landade Donald Trump i Skottland för ett möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. I vanlig ordning inleddes besöket med en golfrunda, under vilken presidenten överröstade pressens frågor om hans kopplingar till den avlidne pedofilen Jeffrey Epstein med hög operamusik från golfbilarna.
För en gångs skull var det dock inte de absurda scenerna som fick störst uppmärksamhet. I stället var det handelsöverenskommelsen mellan Trump och von der Leyen som togs emot med svarta rubriker. Det var en ”mörk dag för Europa” sade Frankrikes premiärminister François Bayrou. ”Europas förödmjukande sommar” löd en rubrik i Financial Times. Vad hade hänt?
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Lena Cronqvist (1938–2025) framställde barnet som fullt av agens och sårbart mörker. Foto:
Depression, barns utsatthet och parrelationens alla faser – inga svåra ämnen var omöjliga för henne. Med Lena Cronqvists bortgång avslutas ett helt universum av svensk konsthistoria.
Det finns konstnärer vars konst fungerar som måttenheter av tid. Så länge de finns, existerar en speciell version av min värld. När de en dag stilla kliver ut, inleds en ny tid och man snubblar till lite. En ny balans måste återupprättas. En sådan konstnär var Lena Cronqvist.
Mitt första möte med hennes konst var Madonnan från 1969. En ung kvinna sitter vid ett fönster och håller en bebis i famnen. Den putande magen avslöjar att förlossningen skett nyligen och ansiktet uttrycker en äcklad frånvaro. En stillsam kritik av kvinnors ännu kringskurna villkor under den progressiva guldåldern.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En demonstration framför den tidigare amerikanska
ambassaden i Teheran, den 4 november 2019. På plakaten
står: ”Vi ska aldrig acceptera förnedring.” Foto: Vahid Salemi/AP/TT.
USA:s attack mot iranska kärnkraftsanläggningar den 21 juni var knappast oväntad. Den nästan fem decennier långa konflikten mellan länderna, som började med revolutionen 1979, har präglats av en politik byggd på förnedring. I den islamiska republikens retorik var revolutionen ett uppror mot västlig arrogans. Ledarna talade om estekbar, som betyder arrogans, och fångar iraniernas känsla av förnedring inför USA:s nedlåtande hållning.
Förödmjukelse verkar kollektivt men känns personligt. Som iranier i diasporan har jag alltid tvingats förhålla mig till den: att skämmas över regimens handlingar, känna att mitt hemland isoleras, att mitt pass förlorar sitt värde vid gränsen till det globala nord.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En sköterska transporterar en patient från akutrummet på
Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.
När vården går på knäna hålls utbildningar som ingen hinner gå på. Mittokraterna
kallar det inkludering, men för oss vid sängkanten känns det som ett hån.
Jag försöker hålla koll på nyheterna på intranätet på det stora sjukhus där jag jobbar. Det blir oftast först efter arbetstid, när jag samlar kraft för att orka byta om.
Västra Götalandsregionen har stora problem. Vårdplatserna räcker inte till, och efter Millenniumkraschen står vi snart utan ett fungerande journalsystem. För att spara pengar har ledningen dessutom infört ett taligenkänningsprogram som sägs vara intelligent, men som snarare påminner om en halvdöv ABF-farbror som vägrar hörapparat, missförstår allt och fabulerar fritt. Tungrott är bara förnamnet.
Kring allt detta – Millennium, vårdplatsbristen, det usla systemet – pågår utredningar och vi väntar besked. Det är dem jag letar efter när jag kollar intranätet. Men sommaren har börjat, allt går på halvfart. Förutom vårdbehovet, förstås. Efter tre dagar utan uppdateringar dyker det äntligen upp något: ”Visa ditt stöd för allas lika rättigheter genom att flagga regnbågsfärgat på Teams!” Sedan en instruktion om hur man byter bakgrundsbild till en Prideflagga. Ridå.
Nu är färgbakgrunder inte allt de gör för att uppmärksamma hbtqi-frågor. Aktivisten Mian Lodalen har också bjudits in att föreläsa, och jag skulle gärna lyssna. Men det är inte som att vi i vården får släppa patientarbetet för att gå på föreläsningar. Den här ligger visserligen på lunchtid. Men då har vi platsmöte för att prioritera patienterna till de begränsade vårdplatserna, med krävande förhandlingar. Sedan en macka vid datorn för att beta av akuta ordinationer, en sväng till dagvården, och sedan tillbaka till avdelningen.
Så vem kan egentligen gå på föreläsningen? Förmodligen samma personer som publicerade tipset om Teams-bakgrunden. Kommunikationsstrateger, HR-specialister, projektledare – de som lever i ett parallellt universum på samma sjukhus. Forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg har kallat denna växande grupp för mittokratin – administratörer i chefsroller som ska spegla omvärlden (DN Debatt, 6/7 2024). Läkaren och satirikern Andreas Thörneby satte fingret på skillnaden: ”Sjukvården bemannas av två grupper av medarbetare: De som kan boka in ett förutsättningslöst möte i övermorgon 10-12. Och de som har patienter då.”
Det är lätt att raljera. Men mittokratin har blivit ett självspelande piano. Jag ser redan hur bakgrunden och föreläsningen snart räknas som ”lyckad kompetensutveckling”. Fast min gissning är att knappt en enda undersköterska, sjuksköterska eller läkare kunde gå. Kompetensutveckling som sker i en ekokammare räknas tydligen också – så länge det ser bra ut i årsredovisningen.
Här om månaden rapporterade P4 Västerbotten (21/6) att 60 chefer i regionen inte har några anställda. Politikerna blev upprörda. Jag blev inte förvånad. De cheferna sitter nog inte sysslolösa heller – de är säkert stressade, kanske till och med utbrända. Av allt ropande i ekokammaren.