Advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling har krävt att Flamman avpublicerar namn och bild på en högerextrem profil som spridit grovt judehat. Bakom brevet tornar en större fråga upp sig: används hot om processer för att pressa medier till självcensur?
Så damp det ned till sist.
Brevet från advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling AB. Som medier som rapporterar om högerextremism får förr eller senare.
I skottlinjen står vår artikel ”Fem svenskar som spred judehat”, publicerad den 20 februari. Som svar på Jimmie Åkessons påstående att han ”aldrig stött på en vanlig svensk som är antisemit” listade vi fem personer i hans närmaste krets som fällt antisemitiska uttalanden.
Där nämner vi den sverigedemokratiska partiledarens mångåriga vän Fredrik Bermar, som Expo och Expressen i november avslöjade under många år delat grovt judehat i slutna Telegramgrupper. Där skriver han: ”Judarna tar över Europa”. ”Ett raskrig sorterar agnarna från vetet”. ”Europa behöver en ny Adolf Hitler”.
Det handlar om grovt antisemitiska och demokratihotande uttalanden från en person som länge funnits i SD:s innersta krets.
Det är han som via advokatbyrån krävt att vi stryker hans namn och bild från publiceringen. De menar att publiceringen inte motiveras av allmänintresset.
Brevet kom den 19 maj klockan 10.35. Vi hade mindre än sex timmar, fram till 16.30, på oss att svara. Annars hotade de med att anmäla oss till Medieombudsmannen.
För mig var det ingen tvekan om saken: namnet ska stå kvar. Jag bedömer att publiceringen motiveras av ett mycket starkt allmänintresse. Det handlar om grovt antisemitiska och demokratihotande uttalanden från en person som länge funnits i SD:s innersta krets och bland annat deltagit på partiledarens svensexa och bröllop.
Den bedömningen verkar även Expo och Expressen ha gjort, eftersom deras namnpubliceringar ligger kvar. Expo har bekräftat att de fått ett brev från samma byrå. Men vill inte säga något om innehållet i brevet.
Hos Medieombudsmannen är systemet upplagt så att man inte ska kommentera pågående processer. Det är rimligt för att skydda enskilda som inte ska behöva oroa sig för ytterligare uthängningar som straff för en anmälan.
Men principen riskerar också att få en nedkylande effekt. Små medier kan dras in i långa och tidskrävande processer utan möjlighet att diskutera dem offentligt och principiellt medan de pågår. Frågan är om den här sortens brev är ett försök att använda MO-systemet som ett verktyg för att pressa fram självcensur redan innan någon faktisk prövning gjorts.
Strategiska stämningar, så kallade ”slappar”, är egentligen inget nytt. De har blivit ett etablerat verktyg inom den europeiska högern och delar av näringslivet, där journalister i Grekland, Frankrike och Bulgarien regelbundet möts av juridiska hot efter kritisk rapportering. Frågan är hur rustade svenska medier — och det medieetiska systemet — egentligen är för samma utveckling. I EU dröjer fortfarande implementeringen av det nya antislapp-direktivet, som skulle ha införts senast den 7 maj.
Nu verkar fenomenet alltså även ha nått Sverige. Den 22 maj möter Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson tingsrätten i ett förtalsmål, efter en publicering om en sverigedemokrat med högerextrema kopplingar.
Så här säger Andreas Gustavsson till Flamman:
– I morgon sitter jag själv i tingsrätten, förberedande förhandling, stämd för grovt förtal, för en publicerad artikel som i allt väsentligt är sann och relevant. Jag tror inte det är sista gången.
– De senaste åren har det blivit uppenbart att granskade allt oftare hoppar över Medieombudsmannen och går direkt till advokatbyråer, som med väldigt aggressiv framtoning först försöker stoppa en publicering, sedan försöker få den korrigerad, till sist hotar att driva förtalsmål.
Han säger också att han har märkt utvecklingen inom en rad områden.
I det ljuset framstår det som ironiskt att advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling AB nu lånar ut sitt namn åt den här typen av strategi.
– Det kan handla om fotbollsvärlden, folkkära artister, stora företag, mindre företag. Men framför allt handlar det om individer som inte uppskattar att deras kopplingar till högerextremism avslöjas. Och de tycks tilltagande vara redo att dra i gång väldigt kostsamma processer.
– Det här är något nytt, som vi numera måste ta höjd för. Vi får självklart inte backa i det journalistiska. Det är det absolut viktigaste. Men också inse att vi oftare måste hantera ett dyrt och tidskrävande juridiskt efterarbete.
Metoden har redan satts i system av den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som under namnet ”Förtalsombudsmannen” lovat att ”masstämma vänsterfolk”. En annan metod är att förfölja vänsteraktiva med videokamera och provocera fram reaktioner till sina sociala medier. En aktivitet han delar med Nick Alinia, kollega på SD-kopplade kanalen Riks, som nyligen förlorade ett förtalsmål mot Bianca Meyer efter att ha kallats ”nazistpyssling”.
I det ljuset framstår det som ironiskt att advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling AB nu lånar ut sitt namn åt den här typen av strategi.
Deras profilerade medgrundare Percy Bratt har nämligen varit starkt profilerad i just yttrandefrihetsfrågor. Han har tagit emot Advokatsamfundets pris för framstående insatser, är tidigare ordförande i Civil Rights Defenders, och har varit aktiv i arbetet med att frige Dawit Isaak. Han har också jobbat med alla Sveriges största mediehus.
När advokatbyråerna börjar profilera sig med sina hotfulla brev tornar ett större hot upp sig. För då vet vi att bakom MO-anmälan väntar också förtalshotet.
Men på senare år har byrån även skymtats på den andra sidan av stängslet.
De låg bakom kravbreven mot Tobias Hübinette från den svenska nynazist som i höstas dömdes för ett planerat terrordåd mot Eurovision, vars pappa fram till rättegången var en höjdare inom Kinneviksfären.
En som har varit engagerad länge i frågan är advokaten Mårten Schultz. Han har skrivit flera böcker om yttrandefrihet, särskilt med fokus på internet, och deltagit som svensk rapportör i en större EU-granskning av slappar. I samband med hoten mot Hübinette sade han till Flamman att det här var ett försök att tysta fri samhällsdebatt:
– Det är kombinationen av att kräva avpublicering och beloppsnivåerna som gör att jag betraktar det här som ett ovanligt tydligt exempel på slapp. Genom att lägga skadeståndskravet så högt blir det ekonomiska risktagandet större för den som anklagas för förtal. Här framstår det som att kravställaren använder sin ekonomiskt starka position för att tvinga Hübinette till tystnad.
Det är också där kärnan i problemet finns.
Givetvis ska enskilda ha möjlighet att gå vidare från ett extremistiskt förflutet. Vi medier måste alltid fråga oss om det är nödvändigt att namnpublicera, och inte bara göra det för att vi kan. Det är därför vi har det medieetiska systemet.
Men när advokatbyråerna börjar profilera sig med sina hotfulla brev tornar ett större hot upp sig. För då vet vi att bakom MO-anmälan väntar också förtalshotet. Det var så Tobias Hübinette till slut pressades att avpublicera sina texter.
Yttrandefriheten begränsas sällan genom ett direkt förbud. Oftare sker det genom att kostnaden för granskning görs tillräckligt hög för att ekonomiskt pressade redaktioner ska tveka – och i värsta fall tystna. Den utvecklingen ser vi nu konturerna av även i Sverige.
