Ann Charlott Altstadt gör i Flamman (17/9) följande påståenden:
1) Vänsterpartiet står inte upp för universella värden och relativiserar kvinnoförtrycket.
2) Vänsterpartiet underblåser SD:s opinionsstöd, bland annat genom att:
3) Vänsterpartiet inte förstår att uppskatta Sverige som ”ett av världens mest jämställda länder” och inte talar om:
4) Patriarkalt förtryck ”bland grupper med annan etnicitet än svensk”, i det här fallet araber/muslimer.

SD skulle jag vilja lämna därhän, i och med att det bara är ett retoriskt grepp att stympa motståndarens tankefrihet som börja bli tröttsamt; gör du si så ökar SD, gör du så ökar SD – alltid med samma brist på någon form av underbyggnad, och med det tveksamma nöjet att göra SD till solsystemets medelpunkt. Sedan anser jag inte att hudfärg, kön eller bostadsort kvalificerar eller diskvalificerar någons argument. Sedan att tonläget blivit fränt, har vi oss själva att skylla; allt för ofta ger vi den som gapar högst rätt.
Politik för Ann Charlott Altstadt är en rätt enkel historia. Man tar en megafon och deklamerar universella värden som är konstanta oavsett kontext. Man behöver aldrig tänka på vad man säger, hur man säger och till vem man säger det. Det är inte överraskande att det är snustorrt på praktiska förslag, för dem som ser politiken utifrån det perspektivet. Positionering är allt.
Det är fortsatt genomgående i alla inlägg jag följt i Flamman, där man hör rop om att vi ska tala med en röst (gott så), bli ett ännu mer sekulärt parti (om det ens är möjligt) eller skaffa oss större insikt om hederskulturernas vidrighet (om det finns luckor), att de praktiska förslagen lyser med sin frånvaro. Det finns inget nytt jag som kommunalpolitiker kan ta tag i och det finns ingen ny rörelse jag som aktivist kan engagera mig i.

Det finns också en skillnad i politisk metod. Antingen utgår man ifrån de allmänna, breda kunskaper vi har om patriarkatet för att förstå de specifika formerna av ett förtryck, eller så tar man de specifika formerna och utifrån dem försöker förstå världen genom generaliseringar. Det senare är en, vill jag hävda, felaktig metod att analysera problem.
Att ta utgångspunkt i den övergripande förståelsen av patriarkatet visar den utsatte att hen inte är ensam och isolerad; att det finns potentiella allierade över allt och att det går att skapa en rörelse. Det är inte att förneka eller förringa att berätta att förtrycket sker i ett sammanhang. Det är snarare att möjliggöra lösningar.
Jag tror inte det gått någon förbi att det finns en reaktionär ”feminism” visavi Islam, den som gjorde underlag till att vi deltagit militärt i bland annat Afghanistan. Det var ju för att säkra flickors rätt till utbildning och kvinnors rätt att slippa burkan. Eller hur? Om den borgerliga pressen med Ivar Arpi i spetsen får bestämma kan de svenska trupperna gärna få fullfölja sina uppdrag i förorterna.

Det finns ingen quick fix. Avskaffa bidragen till religiösa samfund? Okej, lär inte ha någon större effekt på de traditioner och den kultur vi nu diskuterar. Medborgarminister? En medborgarminister vars uppdrag inte är uppbackad av en politik för jobb, utbildning och bostäder… ska kunna göra vadå? Om du inte har en politik för social utveckling, finns ju alltid polisen.
Om Moa Martinssons kvinnor från det Nynäshamnska 20- och 30-talet skulle komma tillbaka i dag; vad skulle de tycka? Att män slutat blänga på kvinnor och kommentera deras klädsel? Eller att vi genomdrivit en rad sociala reformer som underlättat livet för kvinnor, ökat självständighet och minskat patriarkatets grepp? Vad skulle vara den mest påtagliga skillnaden mellan då och nu?