”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”, så löd årets nobelpristagare, Svetlana Aleksijevitjs, prismotivering.

I Nobelprismotiveringarna finns ofta en återkommande tematik kring ”mänsklighet”, ”verklighet” och ”erfarenhet”. Kommitteen som utdelar världens största litteraturpris har en normerande effekt på vad som världen över anses vara litterära kvalitéter. Men vad uppfattar Svenska Akademien som kvalitet – och hur relaterar detta till aspekter som kön och nationalitet? 

Vilken funktion har Nobelprismotiveringarna?
Nobelprismotiveringarna har blivit allt viktigare de senaste decennierna. De ska med några ord visa vad Svenska akademin menar är litterära kvaliteter hos mottagaren av priset. De är också tacksamma för olika medier att citera när de skriver om priset, och får därför stor betydelse för den offentliga ”berättelsen” om pristagaren. 

Vilka kvaliteter är det som oftast lyfts fram och premieras?
Allra viktigast är att vara originell eller enskilt störst inom sitt område. Samtidigt hyllas ofta författaren i sin samhällskritiska roll, där hen ”avtäcker”, ”speglar” eller ”granskar” verkligheten och/eller olika former av förtryck. Sedan handlar det också om det estetiska, till exempel det ”fantasifulla”, ”poetiska” och ”imaginära”. Ofta lyfter motiveringarna fram ett starkt patos: de talar om ”eld”, ”engagemang”, ”medkänsla”, ”visioner” och ”kraft”.

Finns det några skillnader mellan män och kvinnor/européer och icke-européer?
Ja, ett flertal motiveringar har tydligt separerat ut en erfarenhet eller egenskap: till exempel den ”kvinnliga” hos Doris Lessing och den ”arabiska” hos Naguib Mahfouz. Inga motiveringar de senaste 50 åren talar om ”manliga” eller ”centraleuropeiska” erfarenheter och egenskaper.

Vanligast är skillnaden att kvinnliga, icke-västerländska författare eller författare som tillhör en minoritetsgrupp beskrivs som representanter för en grupp, eller en viss historisk erfarenhet, medan euro-amerikanska manliga författare oftare beskrivs som representanter för det allmänmänskliga, eller som skildrare av den enskilda människan i förhållande till större krafter. 

Hur ska vi förstå Aleksijevitjs motivering?
På ett sätt är Aleksijevitjs motivering typisk: den lyfter att hennes författarskap är ett monument över lidande och mod i vår tid, vilket kan sorteras in under den enskilda människan som står upp mot förtryck. Det är dock inte så många kvinnliga författare som har beskrivits på det sättet.

Att Svenska Akademien sätter in författares verk i ett tidsperspektiv är mycket vanligt – nästan alla motiveringar innehåller någon kommentar om detta – och i Aleksijevitjs fall är det “vår tid” hon skildrat. Det är intressant att de har valt just metaforen “monument” för att beskriva hennes verk. I kontexten är ett sådant bildspråk tydligt förknippat med sovjetpropaganda – monument som bombastiska minnesmärken över Sovjets historia. Eftersom Aleksijevitjs verk består av vittnesmål eller litterära minnesskildringar av det sovjetiska förtrycket, fungerar metaforen nästan som en ironisk blinkning

Motiveringen pekar också på det mångstämmiga i Aleksijevitjs verk, och presenterar då en hörselmetafor (stämmor), denna syftar till författarens förmåga att skildra flera olika perspektiv, men för också tankarna till det allmänmänskliga – ett vanligt begrepp i motiveringarna.

En intressant aspekt är att motiveringen inte lyfter fram att Aleksijevitj skriver inom reportagegenren. Annars brukar genren poängteras i de fall då pristagaren skriver annat än romaner. Det hände senast med Alice Munro som beskrevs som “den samtida novellkonstens mästare”. Att Svenska Akademien väljer att inte nämna det litterära reportaget kan tyda på att de vill skapa ett mer jämlikt förhållande mellan de olika genrerna, men också att det inte är just reportaget som belönas, utan andra aspekter av Aleksijevitjs författarskap.

Exempel som visar på bredden i prismotiveringarna:

2010 Mario Vargas Llosa, Peru
“för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”

2004 Elfriede Jelinek, Österrike 
”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”

1993 Toni Morrison, USA 
”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet” 

1988 Naguib Mahfouz, Egypten 
”som genom valörrika verk – ömsom skarpsynt verklighetsnära, ömsom suggestivt mångtydiga – har format en arabisk romankonst med allmänmänsklig giltighet” 

1974 Eyvind Johnson, Sverige / Harry Martinson, Sverige
Eyvind Johnson, Sverige 
”för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst” 
Harry Martinson, Sverige 
”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos” 

1931 Erik Axel Karlfeldt, Sverige 
”Erik Axel Karlfeldts diktning”  

1909 Selma Lagerlöf, Sverige 
”på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning”