Jonas Wikström om att i Ingvar Carlssons 90-tal var förutsättningar för mittensamarbete väsentligt annorlunda. Idag är mittensamarbete politiskt omöjligt.
Varför osäkrar så många sina revolvrar så fort någon säger ”blocköverskridande överenkommelser”? Det har alltid varit en impopulär idé. I SVT:s vallokalsundersökning 2014 ville bara 13 procent se en regering med en blandning av allianspartier och rödgröna.
Beror det på att folk inte vill ha konstruktiva politiker? Nej, knappast. Inga protester hörs för att Vänsterpartiet under förra riksdagsåret röstade likadant som Moderaterna i 40 procent av alla omröstningar. Många frågor handlar helt enkelt om sunt förnuft, eller odramatiskt kompromissande.
Nej, motståndet grundar sig snarare i misstanken att blocköverskridande samarbeten ska ta bort även grundläggande skillnader mellan partierna. Och upptäckten att de politiker som säger att ”blockpolitik är fördummande” ofta är de som också säger sådant som att ”jag tror ingen kan definiera vad som är höger och vänster”. Då blir det blocköverskridande samarbetet en del av en politisk riktningsändring, och farligt. Hur ska det egna partiet ens veta när det blir överkört om det är osäkert på skillnaden mellan höger och vänster?
Många väljare känner ända in i märgen hur högerpolitik och vänsterpolitik förändrar deras livsvillkor på dramatiskt olika sätt. De förstår inte, med rätta, hur man någonsin skulle kunna komma överens om någonting som spelar roll. Är klassklyftorna vår största politiska utmaning, eller finns det inte ens klasser? Hur ser kompromissen med ett högerparti ut där?
I dagarna har bland andra f d statsministern Ingvar Carlsson sjungit högersamarbetets lov. Det gick ju bra för honom, på 90-talet. Men det som funkade då är snudd på politiskt omöjligt idag. Mittenpartierna har länge gått högerut, och nu inleder Moderaterna samma resa. Överenskommelserna på 90-talet gjordes av en socialdemokrati på defensiven, i ett läge där det hävdades att ideologierna var döda och historien tagit slut. Sedan dess har socialdemokratin återfått självförtroende, analysen har radikaliserats. Partiets väljare identifierar sig tydligare till vänster. Klasskillnaderna har ökat. Och förhandlingspositionen? Under Ingvar Carlssons tid som partiledare var Socialdemokraterna som sämst 16 procentenheter större än Moderaterna i ett val.
Så med all respekt, Ingvar: inte ens Socialdemokraterna stiger ned i samma flod två gånger.
Det som inte heller fanns på 90-talet var skickliga högerextremister. Ett fast samarbete mellan höger och vänster i dag skulle bekräfta deras verklighetsbeskrivning: etablissemanget håller ihop, och drar gärna ett streck över de politiska skillnaderna om det innebär att man får sitta kvar vid köttgrytorna. Samma högerextremister riskerar att bli den enda, eller nästan enda, oppositionen.
Insatserna är därmed höga. Så måste också idéerna om blocköverskridande samarbete hanteras – som någonting explosivt. Det är en sista utväg. Det betyder bland annat att nyval, den metod som vår grundlag anvisar som en lösning på parlamentariska dödlägen, måste prövas långt tidigare. Och att regeringen hellre fortsätter att regera i minoritet så länge det är möjligt.
