I söndags rapporterade fler medier om att den terrormisstänkte man, som Säpo med hjälp av polisen jagat och funnit i Boliden, släpps på grund av att det inte längre riktas någon misstanke mot honom. Jag väljer att inte återupprepa hans namn ytterligare en gång, då det för honom kommer vara svårt nog att tvätta bort terroriststämpeln från sitt namn.
    Trots att mannen i fråga levt ett helt öppet liv, funnits registrerad hos Migrationsverket och bott i en av deras lägenheter där han haft sitt namn på dörren, så valde Säpo att gå ut en efterlysning tillsammans med en suddig bild. 

Människor rasar nu, med rätta, över säkerhetspolisens och mediernas uppjagade jakt av en denna tillsynes oskyldiga människa. Fel kan alla göra, även säkerhetspolisen. Gör man fel är det bra att erkänna det. Det som har hänt är allvarligt och till den tidigare anklagade mannen, som kommit till Sverige på flykt från Irak, borde det riktas en offentlig ursäkt. Mer specifikt borde den komma från Säpo, och ännu mer från alla de mediechefer som till sitt försvar kommit med ett “Det är beklagligt, men…”. Är man en rakryggad publicist bör det inte komma något ”men” i en sån mening, då borde det komma en ursäkt. Publicitetsskadan, som den här mannen lidit är väl ojämförbar i svensk historia? Skandaler som denna får inte upprepas.

Men det är nu den här historien blir något annat än ett misstag. I det pressmeddelande som Säpo skickade ut efter frisläppandet görs det klart att denna slags händelser är något vi måste börja vänja oss vid. Man skriver följande: ”Med hänsyn till det osäkra läge som råder är det sannolikt att Europa får anpassa sig till den här typen av händelser.” Ska man anta att ”Europa” i denna mening är en omskrivning för ”människor med ’fel’ utseende” och att ”händelser” är en omskrivning för att Säpo agerar på magkänsla?

Nej, Säpo. Vi ska inte ”anpassa” oss till Kafka-liknande, rädslostyrda häxjakter, där rättsosäkra bedömningar görs på magkänsla. Säkerhetspolisen gör just nu bedömningen att det föreligger en större hotbild mot Sverige än tidigare. Okej. Det betyder inte att vi ska kasta ut rättssäkerheten genom fönstret och agera utifrån otillräckliga lägesbilder. Det gäller att komma ihåg att vi har varit precis här förut. I efterdyningarna av 11 september, 2001, ledde politiker världen över samhället in i en era av övervakning som saknar motstycke. Den politiken skapade en övervakningsindustri vars omfattning vi blivit medvetna om först på senare år, tack vare visselblåsare som Edward Snowden. Trots att vi har dessa erfarenheter färskt i minnet så händer det igen. Röster höjs för mer repressiva åtgärder och övervakning, så väl i det terrordrabbade Frankrike som här hemma i Sverige. Frågan man måste ställa sig är på vems bekostnad detta sker?

För att tala klarspråk, det är inte jag eller någon i min familj som blir anklagade för att vara terrorister för att vi bär en ryggsäck och ett skägg. Det är inte vi som blir uttittade för att vi bär slöja eller har ett ”misstänkt” beteende när vi i själva verket bara är svettiga. Det är rädslans politik som skapar den sortens misstänkliggörande av alla som ser ut lite som det kollektiva medvetandets bild av en terrorist. En bild som skapats av de som sitter på makten.
   Stefan Löfven, som bäddar in säkerhetshotet i ord som att ”vi i Sverige har varit naiva” utan att egentligen förklara vad han menar. Alla partier som gick med på att införa gränskontroller som strider mot EU-regler med svepande skäl om att ”veta vilka som kommer hit”. De politiker som nu i var och vartannat nyhetsinslag förstärker känslan av panik och otrygghet. De bär alla ett stort ansvar för de oskyldiga som drabbas enbart på grund av att de har ett ”ickesvenskt” utseende.