I ledaren den 26 november (nr. 46, 2015) skriver Thaher Pelaseyed kloka ord om strategin mot IS. Men när han räknar upp de faktorer som på senare tid försvagat IS, så blundar han för det faktum att det är Rysslands bombningar, i kombination med Syriens armé, som på allvar slagit mot terrororganisationen. Han framhåller USA:s bombningar som pågått i över ett år, men samtidigt har IS bara stärkts.
Däremot förtiger han alltså Rysslands effektiva insats. Först efter att Ryssland genomfört förödande bombningar av IS oljetransporter till dess bundsförvant Turkiet, har nu också USA bombat konvojerna (efter att först ha varnat lastbilsförarna och gett dem 45 minuters frist). Dessutom sker Rysslands insatser i enlighet med internationell rätt, eftersom de tillkommit på landets regerings begäran, i motsats till USA, Frankrike med flera som kränker denna rätt eftersom de bombar utan något tillstånd från regeringen.

Även om skribenten inte gillar Putin så kan man inte blunda för Rysslands roll. Och kanske den ännu hetare potatisen: ska man effektivt bekämpa IS måste man samarbeta med landets legitima regering under president Assad. Det är Syriens armé som under fyra år kämpat mot IS. Skulle USA vilja arbeta mot IS, så skulle de kunna börja med att hindra sin allierade, Nato-landet Turkiet, från att stödja terrororganisationen. Om man tvärtom prioriterar att störta Assad måste man i stället samarbeta med IS och närstående grupper. Ett dilemma för fler än USA.  Det borde inte vara ett problem, för det är inte Nato, Turkiet, EU eller Gulfstaterna som bör bestämma vem som ska vara Syriens president, det är syrierna.