I För vad sorg och smärta går du, bland annat genom i texten insprängda citat, i uttalad dialog med en rad svenska arbetarförfattare. Hur ser du på deras eventuella skildringar av resandefolk?
– Jag riktar kritik mot arbetarförfattarna för att de inte skrev in romanifolket i litteraturen, när de var i färd med att skriva in ”alla” perifera grupper, till exempel statare och luffare, i berättelsen om människan. De glömde liksom bort oss. Detta tror jag beror på att det rådde en missuppfattning fram till kanske 1970-talet att romanifolket bara var ett socialt isolat; en klass under de andra klasserna. Detta gäller till exempel Ivar Lo Johansson som gjorde väldigt mycket för andra romska grupper – även om han har kritiserats för att ha romantiserat dem. Hade man, liksom idag, talat om romanifolket som en etnisk grupp (vilket är rätt!) så hade säkert vår berättelse kommit till tidigare.

Förstådd som ett socialt skikt blir resande i första hand ett slags arbetarklassens skuggsida. Trasproletariatet, den misskötsamme arbetaren: oönskad, föraktlig. Men kanske kan just den bilden finna relevans idag, efter ett decennium präglat av arbetslinjen. När gestalterna i För vad sorg och smärta inte vill arbeta för någon annan än sig själva, går tankarna till den nyare trend av ”arbetslitteratur” som fokuserar på själva arbetet, vilket skildras som meningslöst och monotont. Nedmalande snarare än uppbyggligt.

Ibland tycks din roman skjuta direkt in i en modern diskussion om arbetskritik. Tycker du att det finns något att lära av resandefolkets historia här? 
– Det här tyckte jag var en väldigt spännande fråga! Inte minst för att jag är intresserad av den diskussion om arbetskritik som förekommer just nu. Man kan nog läsa min text så som du läser den, även om jag själv inte tänkte så. När till exempel min karaktär Carl säger att man inte skall bli som den förslöade buron som slavar bort sitt liv på fabriken, så är det nog i första hand en fråga om att markera rätten till sin egen kultur. Ett förtydligande av ”vi och de”.

 – Jag tror dock att många romanoa historiskt hade velat vara en del av arbetarklassen, men vi bjöds inte in i den gemenskapen. Arbetarrörelsen tyckte istället att vi ställde till ”kris i befolkningsfrågan”.

För vad sorg och smärta har uppmärksammats som någonting som ”sticker ut” i vårens utgivning. Samtidigt publiceras den relativt tätt inpå en stor satsning på att lyfta fram Katarina Taikons gärning, och 2014 släppte även Maj-Gull Axelsson Jag heter inte Mirjam som bland annat skildrar de så kallade ”tattarkravallerna” i Jönköping 1948.

Vad tror du att det beror på att romanifolkets situation i Sverige kanske uppfattas som särskilt relevant just nu? Eller varför först nu?
– Maj-Gull Axelssons huvudperson tillhörde inte romanifolket och Katarina Taikon tillhör vlachromerna. Det har alltså varit enklare att skriva om andra romska grupper än just om resande. Jag tror att det beror på att man enklare har kunnat förstå att de tillhör etniska grupper.

– Men oaktat detta, så är det absolut något som satts i rörelse just nu. Fler och fler väljer att berätta. Och alltfler berättelser kommer fram. Jag tror att det är en reaktion på en samhällsutveckling där en del av Sverige går bakåt när det gäller tolerans och solidaritet. Samtidigt går en annan del av Sverige framåt i just dessa frågor, vilket möjliggör att våra berättelser får höras. Och sedan är det nog så att de yngre generationerna i de olika minoritetsgrupperna inte vill gå med på att skämmas och vara tysta.

Läs hela intervjun i nummer 5 av Flamman