Förra tisdagen trängdes en stor folkmassa i foajén till Volksbühne i Berlin. På scen skulle den förra grekiska finansministern Yanis Varoufakis presentera sin nya paneuropeiska vänsterrörelse DiEM25. Att han fortfarande åtnjuter stjärnstatus inom (och utanför) den europeiska vänstern blev snabbt tydligt och det går att förstå att han vill utnyttja det läget.

Det hela inleddes med suggestiv musik och en välproducerad video som snarare förde tankarna till en reklam än en politisk kampanjfilm: bilder på vanliga européer i sin vardag, män i lycra, någon som lagar en bil, allting övervägande medelklass. En rätt avpolitiserad historia för att spelas i de här lokalerna egentligen. Men den polerade inramningen visade sig vara kongenial med DiEM:s politiska program. För det är allt annat än en revolutionär rörelse Varoufakis har startat. Democracy in Europe Movement 25 strävar efter att ”demokratisera Europa”. Med Europa menas EU och med demokratisera avses i första hand kravet på icke-transparenta EU-institutioner som Eurogruppen, Ecofin och ECB att live-streama sina möten. På mellanlång sikt är tanken att medlemmar i rörelsen ska ordna lokala möten runtom i Europa genom att sätta sig i kontakt med varandra via en app. Det slutgiltiga målet är att ha reformerat unionens fördrag till 2025. 

Varoufakis talade om det avpolitiserade beslutsfattandet i EU och drog några anekdoter från sin tid i förhandlingarna med trojkan förra året. Huvudnarrativet var hela tiden ”demokratiserandet av Europa”. Problemet med DiEM25 blev dock alltmer uppenbart ju längre kvällen gick: vad är det egentligen? Varoufakis gjorde en stor poäng av att det inte är ett traditionellt parti på nationalstatsnivå (”de dagarna är förbi”) utan en gränsöverskridande gräsrotsrörelse. Men hittills har alla försök till paneuropeiska politiska rörelser varit dödfödda. Så varför denna rädsla för nationalstaten?

Om man lyssnar på Varoufakis är Europa på väg mot ett ”postmodernt 1930-tal”. Och det enda sättet att hejda den utvecklingen är att gemensamt sträva efter att ta kontroll över och reformera EU:s institutioner. Att organisera sig på nationalstatsnivå verkar enligt honom vara detsamma som att aktivt sträva efter att rasera Europa och ställa stater och folk emot varandra.

Det här är pudelns kärna. I till exempel Frankrike hörs idag alltfler vänsterintellektuella som tvärtom vill överge EU eftersom dess nyliberala ramverk är inkompatibelt med en social och demokratisk samarbetsorganisation. Det handlar inte om någon nationalistisk nostalgi utan en insikt om att det trots allt är i nationalstaten där demokratiska institutioner som är direkt ansvariga inför folket finns.

För Varoufakis är det otänkbart. Istället bör vi sträva efter att ”put the demos back in democracy” i Bryssel. Men ett av EU:s största problem, vilket även har bidragit till dess teknokratiska struktur, är att det inte finns något europeiskt demos. Utan någon gemensam offentlighet med gemensamma diskussionsforum går det inte att skapa den typ av rörelse som Varoufakis efterlyser. Det räcker liksom inte med att alla ser på Euronews ibland.

Förmodligen är det av denna anledning som DiEM:s program är så modest. Tanken är att alla som kallar sig demokrater, från radikalvänstern till kristdemokrater, ska kunna skriva under på det. Det skulle nog Jean-Claude Juncker också kunna göra i ett svagt ögonblick.

Varoufakis verkade också medveten om det. När han på presskonferensen fick frågan om varför just det här projektet skulle lyckas svarade han ödmjukt att han inte visste: ”men vi måste försöka med någonting”. Och där får man ändå ge honom rätt.