Kommer ni ihåg när alla medier pratade om en eventuell Grexit? I varenda aktualitetsprogram kunde man höra kommentatorer ondgöra sig över vad Greklands eventuella utträde ur EMU skulle innebära för EU-projektet. Intresset var brännhett och kampanjandet mot de lata och fattiga grekerna visste inga gränser.  
Men det är onekligen skillnad på länder och länder i EU. I förra veckan förhandlade Storbritanniens premiär­minister David Cameron fram ytterligare undantag för Storbritanniens medlemskap i unionen. Redan 2013 klargjorde Cameron att han menade att hålla en folkomröstning om EU-medlemskapet.Villkoret var att han var premiärminister efter valet 2015. I och med det lyckades han bemöta missnöjet med EU, både i sitt eget parti och i högerpopulistiska Ukip. Han vann parlamentsvalet och i sommar blir det en folkomröstning. Det finns inga garantier för att det undantag som Cameron har förhandlat fram räcker för att blidka sin befolkning, men det är ett undantag likväl (läs mer på sidan 14).  

När vi på den här ledarsidan under brinnande flyktingkris krävde att Sverige skulle villkora medlemsavgiften till EU så var det många sossar som skakade på huvudet och sa att ”man inte kan göra så”. Men det kan man, om man har politiska och ekonomiska muskler att göra det med. Den ordningen utesluter EU-medlemmar som Grekland och Bulgarien, som är små och fattiga, medan det gör att de stora och rika länderna som Tyskland, Frankrike och Storbritannien alltid kommer att kunna slingra sig ur de gemensamt fattade beslut som de inte gillar.
EU-projektet är en halvmesyr designat för dessa rika länder. Unionen är inte en federation, för i en sådan skulle till och med de rika länderna behöva följa regler och lagar som beslutats (av en förvisso tvivelaktig demokratisk majoritet). Det är inte heller ett samarbete mellan fria enskilda stater som själva styr över sin ekonomi och arbetsmarknad. EU är varken eller, utan ett dåligt designat mellanting, som gör att de rika och stora länderna alltid vinner och de små fattiga alltid förlorar.

Inför folkomröstningen som äger rum i sommar i Storbritannien är EU-debatten väldigt splittrad. Splittringen går rakt igenom de två stora partierna. Cameron har en stor och högljudd opposition i Tories mot sig som vill lämna EU helt och hållet och även inom Jeremy Corbyns Labour-parti råder det mycket delade meningar om vilken sida partiet ska stå i folkomröstningen. Jeremy Corbyn har tidigare gått ut och hävdat att han inte så gärna kampanjar för att Storbritannien ska stanna kvar i EU, men inte heller motsatsen.
I en kolumn i brittiska The Guardian (23/2, 2016) skriver Corbyns ivrigaste cheerleader Owen Jones att om Labour inte kampanjar för att stanna kvar i unionen så kommer de göra sig helt irrelevanta i folkomröstningen. Jones menar att Corbyn måste stötta sig på den europeiska rörelse som kräver ett annat Europa och den sortens kampanjer Yanis Varoufakis (som Jonas Elvander skrev en gästledare om i nr. 7, 2016) startat som syftar till att demokratisera EU.
Men för den vänster som tycker att EU-institutionerna är något som kan förändras till ett progressivt projekt finns ofantligt många frågor att besvara, innan jag kan tro att det är lösningen. Hur och för vilka ska EU demokratiseras? Hur ska man höja lönerna för arbetare i såväl Tyskland som Rumänien utan att politiskt börja jobba för en gemensam europeisk arbetsmarknadspolitik i en federation där stater underkastar sig majoritetens syn på arbetsvillkor och löner. Jag har hittills inte sett några politiskt formulerade krav som stimulerar alla unionens ekonomier, från Bryssel ut i alla hörn och kanter av Europa, för att lyfta löner och återställa välfärden?

Istället måste systemet få falla och varje fri regering använda såväl valutainstrument och arbetsmarknadspolitik för att kunna justera sin egen marknad igen. Samarbete är bra, avgörande och produktivt. Alla folks frihet måste alltid vara utgångspunkten. Det är klart att ett annat Europa är möjligt – under ett annat samhällssystem. Men i det som råder nu, vad är poängen med att va med i det då?