Av allt att döma kommer Sveriges Värdlandsavtal med Nato att godkännas av Riksdagen senare i vår. Det har blossat upp en allt bittrare strid om det, men Socialdemokraterna och borgarna är överens.
Bara Vänsterpartiet är mot.
Man kan tala om en veritabel ketchupeffekt när det gäller debatten om Värdlandsavtalet. Länge hände inget. Sen kom allt på en gång.
Bakgrunden är att svensk säkerhetspolitik sköts annorlunda jämfört med nästan all annan politik. Det finns en tanke bakom. Det ska råda stadga och reda. Hela politiken ska inte kastas över ända vid ett regeringsskifte. Därför pratar partierna ihop sig bakom lyckta dörrar i förväg. Offentlig debatt undviks.
Det fungerade väl… så länge politiken var genomtänkt.
Det är inte fallet längre.
Ända sedan det kalla kriget slutade har Sveriges politik snarast varit famlande och osäker. Utåt bedyras att Sverige ska förbli alliansfritt men i skymundan tas det ena steget efter det andra närmare Nato.
Kanske började det med Partnerskapsavtalet som Sverige ingick med Nato 1994. Det kalla kriget var över. Ingen anade några nya svårigheter. Ingen utanför kretsen av invigda tjänstemän orkade heller notera att inbakat i det avtalet fanns mekanismer för att anpassa partnerländerna till Nato.
I praktiken: förbereda dem för medlemskap. Det svenska försvaret har lydigt infört Nato-standarder. De gemensamma övningarna mellan svensk militär och Nato-trupper är nu nästan årligen återkommande. Värdlandsavtalet är tänkt att göra den processen ännu smidigare. Det ska gå smidigt att slussa in Nato-trupper i stort antal, vare sig det handlar om övningar, kris eller krig. Det skrevs under av ÖB Sverker Göranson och hans motsvarighet i Nato, general Breedlove.
Det ska som sagt godkännas av riksdagen under våren 2016. Medan godkännandet närmar sig har kritiken sakta men säkert vuxit tillsammans med rätt yrvakna försök från regeringens sida att lunga ner det hela.

Försvarsminister Hultqvist och vice ordföranden i försvarsutskottet Åsa Lindestam gick nyligen ut i en debattartikel i Svenska Dagbladet för att åter bedyra att Värdlandsavtalet är komplett ofarligt. ”Det bygger helt på frivillighetens grund. Inget genomförs på svenskt territorium med mindre än en svensk inbjudan.”
Något de undviker att nämna är att när Sverige har sagt ja till att släppa in Natos trupper så glider kontrollen obönhörligen ur svenska händer. Nato för befälet. Natos strategi är den som gäller. Nato bestämmer var dess baser och högkvarter ska ligga. Nato kan bedriva operationer mot tredje land. Det finna inga förbehåll om att det måste röra sig om ett försvarskrig enligt FN-stadgan.
Det finns inga förbehåll mot att Nato för in kärnvapen i Sverige.
Försvarsminister Hultqvist har högljutt förklarat ingen behöver oroa sig. ”Värdlandsavtalet berör inte kärnvapen, […]. Men det är också viktigt att tala om att här är den svenska linjen att det inte ska vara kärnvapen på svenskt territorium och vi kommer inte att öppna för det i någon mening.”
Ett problem: bedyrandet är närmast värdelöst på lång sikt. Vi har nästan bara Peter Hultqvists muntliga löften om saken.
Detta handlar om den nuvarande svenska regeringens tolkning av värdlandsavtalet. En ny regering kan göra en ny tolkning och öppna dörrarna för kärnvapen på vid gavel. Den behöver inte ens fråga riksdagen.