Hon ser het ut i peruk. Hon talar flera språk. Hon tar 1 000 dollar i timmen för att betala sig genom juristutbildningen. Jag talar om tv-klichén ”high class call girl”. Denna gestalt som dyker upp lite nu och då inom film och tv brukar fylla en av tre funktioner: 1) hon ska kompromettera någon känd manlig politiker 2) hon ska med sitt hjärta av guld lindra en manlig huvudpersons smärta 3) hon ska mördas under mystiska omständigheter.

I den nya tv-serien The Girlfriend Experience (Cmore) görs emellertid eskortflickan till huvudroll. Vi får följa hur introverta juridikstudenten Christine sugs in i prostitution och skapar glättiga eskorten ”Chelsea”. Serien har hyllats för att den inte tar ställning och inte dömer. Den växlar – ofta i samma scen – mellan att vara idealiserande, kritisk och cynisk. Det är till exempel typiskt att vi aldrig får veta om Chelsea fejkar njutning eller går igång på situationen. Genom ambivalensen gör The Girlfriend Experience sig till projektionsyta för skilda politiska åsikter; här finns något både för den som säger ”sexarbete” och den som säger ”prostitution”. Naturligtvis är det lättare att peka på prostitutionens gråskalor om man utgår från den elitprostituerade, hon som är ”minst” utsatt och har mest kontroll över sin egen situation.

Tv-kritikerna kallar seriens angreppssätt för ”problematiserande”, och det är ju riktigt. Man kan säkert till och med kalla det för subversivt om man tittar på hur ”oproblematiskt” prostitution skildras i amerikansk mainstreamkultur där några sköna snubbar kan köpa en hora för att pigga upp sin ledsna kompis. Slår man på eftermiddags-tv möts man av en värld där det är självklart att de prostituerade ”får betalt för att göra något de gillar”, att könssjukdomar och oönskade graviditeter inte existerar och att ingen kund någonsin är våldsam och farlig.

Googla ”prostitution in popular culture”. På varje ”problematiserande” skildring av prostitution går det hundra Two and a half men, Gossip Girl och Leaving Las Vegas. Om läget vore det omvända skulle det kanske gå att förstå kritikernas lättade suck över att slippa jobbig moralism. Personligen har jag efter tio år med Charlie Sheen ett ganska litet behov av att se prostitution skildras på några andra sätt än det gör i Lilja 4-ever.

Den lyckliga horan är inte regel utan undantag. Utom i prostitutionsförespråkarnas argumentation och på tv. Där är det tvärtom.