I V:s partiprogram sägs att ”Arbete åt alla är ett strategiskt huvudmål för vänsterpartiet.” Att något är strategiskt innebär enligt ordlistans synonymer ”väl planlagt, taktiskt, metodiskt, framsynt”. Det är ett bra program i en för välfärden helt avgörande fråga.
Ett strategiskt huvudmål måste självfallet drivas tydligt med konkreta politiska förslag och ställningstaganden, inte minst i riksdagen. För att se vad det hittills inneburit har vi letat på riksdagens hemsida efter uttalanden om arbetsmarknadspolitik, arbetslöshet, sysselsättning och a-kassa sedan valet 2014. Resultatet: inte något alls.
Inte en enda gång under de två riksdagsåren har frågorna tagits upp vare sig i motioner, inter-pellationer eller i skriftliga frågor, det vill säga i de former det offentliga riksdagsarbetet bedrivs. Så har V valt att agera, säger säkert någon. I stället för att vara ett oppositionsparti – även om man kallar sig så – och driva politiska frågor i riksdagen har man valt att förhandla sig till viktiga detaljkrav med s/mp i samband med budgetpropositioner. Men var finns det politiska arbetet för ”arbete åt alla”?

Arbete är en strategisk huvudfråga. Vi har fortfarande massarbetslöshet. 2016 kommer i genomsnitt 350 000 att vara arbetslösa, varav tre fjärdedelar gäller de grupper som Arbetsförmedlingen betecknar som ”särskilt utsatta”. Trots en BNP-tillväxt på 3,8 procent 2015 fortsatte arbetslösheten att öka för dessa grupper.
Vi har fått en omfattande, mycket svår arbetslöshet och utslagning och en alltmer förvildad arbetsmarknad med sämre och otrygga villkor som spär på arbetslösheten. De aktiva åtgärderna för arbetslösa har minskats kraftigt utan att något annat ersatt. Inte ens vallöftet om att avskaffa det tvångsvisa gratisarbetet inom Fas 3 har genomförts.
A-kassans lönerelaterade ersättning har sedan 2006 reducerats till en försäkring för starka grupper på arbetsmarknaden. Utbetald ersättning har totalt sett halverats trots högre arbetslöshet. Endast fyra av tio arbetslösa får ersättning. Bakom detta ligger alliansregeringens försämringar av ersättningsvillkor, som S och MP-regeringen inte gör något åt och som V tydligen inte ens invänder mot. Den enorma brandskattningen av avgifter avsedda för a-kassan har fortsatt.

Fortfarande uttalas av riksdagsmän den felaktiga men bekväma uppfattningen att om bara investeringar och tillväxt ökar tillräckligt mycket så kommer arbetslösheten automatiskt ned till den acceptabla nivån kring ett par procent av arbetskraften. Effekten kan i stället bli fortsatt ökad arbetslöshet för de utsatta grupperna och ökad arbetskraftsbrist i viktiga yrken.
Vad är det då som behöver göras för att nå ”arbete åt alla”?
Det behövs i storleksordningen ett par hundra tusen jobb i olika former som de arbetslösa i utsatta grupper kan få. Det behövs flexibla utbildningar och andra åtgärder som förmår få fram tillräckligt med utbildade till bristyrken. Det behövs en större transparens och bättre system som gör att arbetssökande och lediga jobb lätt hittar varandra. Det behövs en ny offentlig arbetsförmedling som förmår administrera och driva arbetsmarknadspolitiken och stödja de arbetslösa som behöver stöd. Vi behöver en a-kassa som åter blir allmän.
Visst är det bra att V i riksdagen kan driva och få igenom viktiga förslag i olika frågor. Men är det nog att reducera sig själv till ett stödparti där strategiska frågor, mål och vad som anges i partiprogram inte längre har någon betydelse?