Även för en planerad ekonomi-ivrare som undertecknad är det lätt att förstå att kommuner, landsting och stat inte själva kan producera exakt allt som behövs för att samhället ska gå runt. Därför kan det behövas en lag om offentlig upphandling (LOU). Men uppluckringarna i LOU och sättet lagstiftningen har använts politiskt under de senaste decennierna är en avart i ett demokratiskt samhälle. Vinstjakten i välfärden, miljöförstörande produkter och lönedumpning – allt har understötts av våra skattemedel genom upphandlingar.

När trafikföretaget Keolis vann upphandlingen om färdtjänst- och sjuktransporterna i Värmland i början av året stod det klart att företaget vunnit genom ett lågt bud som de finansierade med hjälp av att sänka förarnas löner med mellan 3000 och 7000 kronor i månaden. Löner som ligger under taxiföraravtalets lägsta nivå. ”Det kan ju inte vara chaufförerna som ska finansiera företagets dåliga avtal”, säger Örjan Jakobsson, lokalombudsman på Transport avdelning 6 i Karlstad till Transportarbetaren. Det har han väldigt rätt i.

Det är givetvis så att landstinget själv borde driva sådana centrala funktioner i välfärdssamhället som färdtjänst- och sjuktransporter. Men där är vi inte. Istället befinner vi oss i en situation där det offentliga upphandlar varor och tjänster för cirka 600 miljarder kronor om året. Att politiskt gå in och återta verksamhet som tidigare varit upphandlad går, och i vissa kommuner till och med framgångsrikt. Men utan stora pengar (som det just nu råder brist på i den offentliga sektorn) kommer det bli svårt att socialisera rubbet på en gång. Lagen om offentlig upphandling är därför en kamparena på vilken klasspolitik verkligen utkämpas idag.

Så vad kan vi göra för att förhindra att kommun- och landstingspolitiker i själva verket går in och lönedumpar eftersom de måste välja det billigaste alternativet? Man kan tillexempel göra som regeringen i samarbete med Vänsterpartiet nu kommit överens om: Låta schyssta villkor styra istället för lägsta pris. Det lagförslag som nu lämnats till lagrådet innebär att upphandlingsreglerna ska jobba för de anställda istället för åt företagsägarna. På DN Debatt (19/5, 2016) slår civilminister Ardalan Shekarabi och statsminister Stefan Löfven fast att det ska vara ”kollektivavtalsenliga” löner som ska gälla. Men att Löfven slår fast att saker ska gälla har förlorat i betydelse sedan han blev statsminister, så vad innebär lagförslaget konkret?

Lägstanivån för personal i upphandlingar är betydligt bättre än tidigare. Myndigheter ska ställa villkor om lön, semester och vettig arbetstid i upphandlingar och om det är behövligt, fastanställa istället för att tillfälligt anställa. Villkor om försäkringar och pensioner får ställas men är inte tvingande. Vad som är just ”behövligt” får man anta att fackförbunden avgör. Kollektivavtalets lägsta nivå blir bottenplattan för kommande upphandlings-lag. Det är ett stort steg i rätt riktning.

Men utan stora pengar kommer det bli svårt att socialisera rubbet på en gång.

Detta är som sagt långt i från allt man kan önska sig av en sån här lagstiftning. Kommunalarbetarförbundet har med rätta kritiserat att regeringen och Vänsterpartiets lagpaket inte innehåller kravet om försäkringar och tjänstepension (som ju återfinns i svenska kollektivavtal). Men antagligen är det dessa punkter som regeringen bedömer att man kan få igenom riksdagen givet det parlamentariska läge som nu råder.

Att det (snart) finns lagliga krav på vettiga arbetsförhållanden i upphandlingar värda 600 miljarder kommer det på riktigt påverka fackets möjligheter att både värva medlemmar och stärka hundratals arbetsplatser. Arbetarklassens positioner förflyttas i rätt riktning för en gångs skull. För det är regeringen värd lite beröm.