Det går bra för Vänsterpartiet. I Ekot/Novus väljarindex för maj nådde partiet 7,7 procent, två procentenheter över valresultatet 2014. Det är inte nödvändigtvis ”titta vi levererar”-strategin som ligger bakom uppgången. Förmodligen får partiet bra betalt bara genom att ha varit stabilt när andra har genomlevt mediala kriser (Miljöpartiet) eller varit osynliga (Feministiskt Initiativ). Det är de partierna som opinionsvinsterna sedan valet 2014 kommit ifrån, enligt SCB:s majmätning.

Det är bra att MP- och FI-väljarna går till vänster. Men det är samtidigt Vänsterpartiets stora svaghet att bara vara ”reservpartiet” – partiet som finns till hands när ingenting annat funkar. Om man inte ”känner igen Socialdemokraterna längre” kan man rösta på vänstern istället (som 1998). Om Socialdemokraterna har kris i partiledarfrågan, kan man rösta på vänstern istället (som vid årsskiftet 2011-2012). Om MP misslyckas med allt de företar sig, kan man rösta på vänstern istället, som nu.

Det betyder inte att man har framgångarna gratis. Även bakom att vara ett alternativ ligger hårt jobb. Men det ändrar fortfarande inte på det besvärliga faktum att man inte är herre över sina egna framgångar.

Det får konsekvenser i förhållande till Socialdemokraterna. Deras vänsterorienterade väljare verkar just nu inte behöva något reservparti. De lever tvärtom i den bästa av världar: Socialdemokraterna regerar, och lyssnar dessutom på Vänsterpartiet! När Vänsterpartiet gör regeringspolitiken bättre, förbättrar man också, paradoxalt nog, det parti som man skulle kunna ta väljare från.

Vänsterpartiet vinner följaktligen inte heller i SCB:s majmätning några väljare från Socialdemokraterna. Om det är någonting som borde bekymra Vänsterpartiets ledning, i tider av uppgång, är det ändå detta. Vänsterpartiet bildades som en opposition inom socialdemokratin, och det är ofrånkomligt att partiets roll är att tillhandahålla den alternativa strategin inom arbetarrörelsen. Att gå lite längre, att ställa de tuffare kraven. Attraherar inte de idéerna socialdemokratiska väljare, så stannar Vänsterpartiet snabbt i tillväxten.

De senaste åren har S-väljare bara gått till Vänsterpartiet i någon större mängd vid ett tillfälle: under våren 2014, efter en tids intensiv debatt om vinster i välfärden, med knäckebrödsskandalen vid ”Hälsans förskola” som klimax. När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.

När Vänsterpartiet verkade mer pålitligt om välfärden, utmanade man Socialdemokraterna.

Vinstdebatten klingade emellertid av, och på valdagen fanns det bara svaga effekter kvar på väljarrörelserna. Men de fanns där: ”Vinsterna i välfärden hade betydelse för Socialdemokraternas tapp till Vänsterpartiet” (”Flytande väljare”, 2016). Det finns mycket som talar för att tydlighet i välfärdsfrågorna är viktigt för väljarna som vacklar mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Här finns potentiella öppningar. När dessa vacklande väljare berättar själva (i Novus eftervalsundersökning 2014), pratar de om skolan, om sjukvården och äldreomsorgen. Socialdemokraterna upplevs som bättre i alla – men Vänsterpartiet ligger nära på de två senare områdena. Hade Vänsterpartiet lyckats göra vinstfrågan till en ingång i sådana välfärdsfrågor, istället för till en tekniskt präglad åtgärd, hade man kanske kunnat vinna fler väljare på egna meriter.

Att ta ut ett avstånd i välfärdsfrågorna är, om inte den allena saliggörande, så åtminstone en av de nödvändiga strategierna för att vinna socialdemokratiska väljare. Det är svårt att göra genom att driva frågor som Socialdemokraterna kan göra till sina – sossar pratar nu vitt och brett om ”regeringens” välfärdsmiljarder. Snarare måste vänstern prata mer om sådant som man faktiskt inte vinner, åtminstone inte på kort sikt. Det måste sannolikt också vara välfärdsfrågor där man tar spjärn mot, använder sig av, dagens destruktiva och rasistiskt präglade debatt – självklart utan att sakpolitiskt anpassa sig en millimeter. Men bara en så enkel sak som att flytta vinstdebatten till asylindustrin flyttar Vänsterpartiet närmare debattens centrum.