Läs ett utdrag av Johan Wollins reportage (som publicerades i Flamman nr. 23, 2016) om de franska demonstrationerna i försvar av arbetsrätten som nu är inne på sin tredje månad.
Vi är ett dussintal personer – demonstranter, fotografer, turister – som klättrat upp på avsatsen för att få bättre överblick över händelserna ute på torget. Det är torsdagen den 19 maj. För sjunde gången på mindre än två månader sammanstrålar sju franska fackförbund i riksomfattande demonstrationer mot arbetsminister Myriam El Khomris reform av den franska arbetslagen. Missnöjet med den nya lagen är stort i hela landet, inte bara här i Paris. Och som vanligt är det långt ifrån bara fackmedlemmar som anslutit sig till gatuprotesterna.
På Place d’Italie, i Paris trettonde arrondissement, ligger en liten park. I parken står en rätvinklig stenkonstruktion som kröns av halvhjärtade trädgårdsplanteringar. Det är där vi klättrat upp. Framför oss utbreder sig ett brusande folkmyller med politiska slagord klistrade mot kläder och hud. En ambulerande kiosk cirkulerar runt torget som fylls av burkar och skräp. En oförberedd betraktare hade vid ett första ögonkast kunnat missta skådeplatsen för en musikfestival. Det räcker med att räkna hur många kravallpoliser som står i varje gathörn för att förstå att det rör sig om något helt annat.
Den kontroversiella reformen – i folkmun ofta kallad El Khomri-lagen – beskrivs som det sista ledet i president François Hollandes försök att få fart på Frankrikes ekonomi före nästa års presidentval. Regeringen har under flera års tid försökt förbättra anställningsbarheten genom att flexibilisera och förbilliga landets arbetstagare. ”Alltför rigida” anställningslagar har luckrats upp samtidigt som de sociala avgifter som företagen måste betala för sina anställda reducerats kraftigt. Strukturreformer av detta slag har bidragit till att bättra på Hollandes rykte i Bryssel och Berlin som en ansvarstagande europeisk ledare.
Det spända politiska läget är dock inte enbart en fråga om arbetsmarknadspolitik. Allt sedan terrorattackerna i november förra året råder undantagstillstånd i hela Frankrike. De särskilda säkerhetslagarna, som nyligen förlängdes med ytterligare två månader, ger polismyndigheterna exceptionella befogenheter att begränsa tillträdet till offentliga platser, förbjuda ordningsstörande folksamlingar och genomföra husrannsakan. Fastän det officiella syftet är att skydda landet från nya terrordåd är det uppenbart att undantagstillståndet också påverkar de pågående protesterna. De senaste månaderna har präglats av åtskilliga vittnesbörd om grovt polisiärt övervåld mot demonstranter. I Rennes har bland annat en student förlorat ena ögat sedan han av allt att döma träffats av polisens icke-dödliga skjutvapen. Många är nu övertygade om att makthavarna missbrukar nödlagarna för att tvinga igenom reformen.
Långt efter det att fackföreningarnas demonstrationståg passerat förbi med sina flaggor och ramsor dröjer hundratals människor kvar på Place d’Italie. En påfallande stor andel av denna annars brokiga skara utgörs av poliser i tung kravallmundering. För somliga åskådare ter sig blotta närvaron av dessa lagens väktare som en direkt säkerhetsrisk.
– Om inte polisen hade stått där så hade ingen annan ställt sig där heller, säger en ung kvinna som står bredvid mig och tittar bort mot en svart mur bestående av ett femtiotal poliser som blockerar tillträdet till arrondissementets rådhus.
Läs hela texten i nr 23 / 2016 av Flamman.
