När en protestvåg sköljer över Europa stirrar sig svensk höger blind på franska våldsverkare som ska fördömas. Men att försöka förstå varför upplopp sker är inte att ursäkta dem, och utan den europeiska och globala kontexten förstår man ingenting.
Efter att ungdomar, många maskerade, vandaliserat byggnader och plundrat butiker i flera franska städer, skrev rubrikerna på svenska borgerliga ledarsidor sig själva. ”Frankrikes förfall är vänsterns dröm” (Expressen, 24/10), ”Våldsverkare besegrade franska polisen” (SvD, 24/10). Priset för bästa högerkliché går dock till Lisa Magnusson som varnande skriver: ”Man ska akta sig för att försöka ’förstå’ våldsverkarna” (DN, 20/10).
Det är en klassisk konservativ käpphäst som högern älskar att dra fram mot vänstern, så fort någon dristar sig till att undra vad en protest kan tänkas bero på. Den antiintellektuella hållningen vilar på en medveten sammansmältning av ordet förståelses två olika innebörder: förståelse av och förståelse för något.
Det är svårt att tänka sig samma skribenter säga samma sak om 68-upproren, ryska revolutionen eller 1848 års revolutioner. Eller den franska för den delen. Då går det bra att leta sociala och kanske rentav materiella orsaker. Men när något händer här och nu är sådant pedanteri tydligen politiskt inkorrekt.
Med vissa nationella egenheter drivs de alla av missnöje med höga levnadsomkostnader.
Men för den som följer Kants uppmaning sapere aude, ”våga tänk själv”, kan man börja med att se vad upprorsmakarna själva sade inför förra helgens upplopp. Bland alla referenser som görs i den ungdomliga proteströrelsen var det särskilt en som fick stor spridning inför förra lördagen: Si nous brûlons, vous brûlerez avec nous (”Om vi brinner kommer ni brinna med oss”). Slagordet är ett citat från Gen Z-favoriten Hunger games, där det används som stridsrop för en revolt.
Vad är det då som åsyftas i ”om vi brinner”? Kanske det faktum att den franska polisen är unikt våldsam i Europa, och använder en eskalerande i stället för deeskalerande taktik vid demonstrationer. Resultatet är stympningar av ungdomar som kräver en bättre skola.
Eller så kan det vara polisens trakasserande sätt att upprätthålla ordningen i de ökända franska förorterna, som får de svenska att framstå som idealsamhällen. Om borgerliga ledarskribenter vill bilda sig en bättre uppfattning om dem finns en uppsjö filmer, från La Haine (1995) till Dheepan (2015) och Les Misérables (2019). För många av dessa ungdomar är inte ens ökade resurser till skolan en utväg ur misären.
Att bränna ned regeringsbyggnader, inklusive polisstationer, kan mot denna bakgrund ses som vedergällning.
En ännu mer flagrant blind fläck är svenska högermediers besatthet av just Frankrike. Läser man de senaste veckornas svenska dagstidningsnummer får man lätt intrycket att protester mot nedskärningar och höga mat- och bränslepriser är ett unikt franskt fenomen. Att de franska upploppen sker parallellt med våldsamma protester i Italien, Belgien, Spanien, Portugal, Grekland, Irland, Österrike, Tjeckien, Serbien och Albanien (där högsta domstolen nyligen brändes ned) ska man inte tänka på. Med vissa nationella egenheter drivs de alla av missnöje med höga levnadsomkostnader.
Det stannar dock inte vid Europas gränser. Det senaste året har protester exploderat över hela världen, från Indien, Nepal, Malaysia, Filippinerna och Indonesien till Marocko och Argentina. Gemensamt för dem alla, liksom för de europeiska demonstrationerna, är att de riktar sig mot höga levnadsomkostnader och drivs av unga.
Inget av denna kontext nämns i borgerliga svenska ledare. Där är det hatlandet Frankrike, med dess svällande stat, upproriska befolkning och låga pensionsålder man ska känna sig överlägsen. Tur att Sverige redan har slaktat pensionssystemet så att ingen här får för sig att protestera mot de reformer Emmanuel Macron nu försöker genomföra. För som Göran Persson sade under ett besök i Australien för 20 år sedan.
– Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi har gjort.
