Förenade Kungariket, eller UK som det förkortas på engelska, samlar England, Skottland, Wales och Nordirland. Frågan om utträde har framför allt drivits av chauvinistiska och främlingsfientliga krafter i England. Premiärminister David Cameron, som vill stanna i EU, leder ett djupt splittrat Tory-parti inför omröstningen.
Men också vänstersidan är splittrad. Labour har haft en relativt stark EU-kritisk falang. Brexit-kampanjens karaktär har dock fått flera progressiva EU-kritiker att ändra sig. Labourledaren Jeremy Corbyn, mer vänster än de flesta i sin parlamentsgrupp, är EU-kritiker. Men i ett läge där Brexit-kampanjen drivs av folk från det reaktionära Ukip-partiet och Boris Johnson, som är Torypartiets variant av Donald Trump, så säger Jeremy Corbyn ja till fortsatt EU-medlemskap.
Den kände journalisten Paul Mason, med vänsterposition, har skrivit att ”EU är inte, och kan aldrig bli, en demokrati”. Men nyligen beskrev han sitt dilemma i The Guardian. Å ena sidan är han principiellt för att landet lämnar EU, men; ”det finns nu en praktisk orsak att ignorera detta. I två ord: Boris Johnson”. Ett Brexit, menar Mason, skulle i dagsläget leda till att Boris Johnson tar över Tory-partiet och förändrar det redan nyliberala landet ”till en neo-liberal-fantasi-ö”. Mason säger till den brittiska vänster som vill lämna EU: ”Det förnuftiga argumentet är: Inte nu”. Alltså: ett taktiskt ja till fortsatt EU-medlemskap, eftersom alternativet i nuläget är värre.
En annan känd brittisk vänsterröst, Owen Jones, har helt omvärderat. Förra sommaren när EU-eliten körde över den grekiska vänsterregeringen, så menade Jones att det var dags för brittisk vänster att resa utträdeskravet. Nu har han ändrat sig och menar att det är bättre att stanna inom EU och arbeta för ”de reformer som EU så desperat behöver”. Owen Jones ger sitt stöd till den tidigare grekiske finansministern Varoufakis Plan B-rörelse. Detsamma gör rörelsen Left Unity som, till vänster om Labour, vill skapa ett nytt radikalt politiskt alternativ.
Den chauvinistiska brittiska högern kanske får sitt Brexit, men till priset att det Förenade Kungariket faller ihop
Brexitfrågan är extremt viktig för Irland. De sex grevskapen i norr, Nordirland, som kontrolleras av Storbritannien, deltar också i omröstningen. Vänsterpartiet Sinn Féin, som vill återförena hela Irland och är skarpa EU-kritiker, säger nej till Brexit. Huvudargumentet: Brexit skulle öka splittringen mellan nord och syd på den gröna ön, med risk för införande av en skarp landgräns och tullkontroll. Det skulle motverka ekonomisk utveckling och försvåra återföreningen. Brexit kan också leda till att den instabila regionala regeringskoalitionen i Belfast mellan Sinn Féin och högerpartiet DUP faller samman, med risk för ny konflikt. Opinionsundersökningar visar att en majoritet i Nordirland är för fortsatt EU-medlemskap. Sinn Féin kräver därför att om det blir ja till Brexit totalt sett, men nej-majoritet i Nordirland, måste en ny folkomröstning om ett återförenat Irland hållas. Krav på en andra folkomröstning reses också i Skottland, där det garanterat blir nej till Brexit. Den progressiva nationalistiska förste ministern Nicola Sturgeon kräver att Skottland då ska rösta om att lämna UK, och stanna i EU. Den chauvinistiska brittiska högern kanske får sitt Brexit, men till priset att det Förenade Kungariket faller ihop.
Den Europeiska Unionen, liksom Förenade Kungariket, är fyllda av inre komplexa motsättningar. När de briserar kan oväntade saker hända.
