Det var nätt och jämt att Jeremy Corbyn nominerades till valet som Labours partiledare. Han var inte med bland de namn som på allvar diskuterades, och när han väl nominerades var det mest som en gimmick. En radikal typ från de bakre bänkraderna som kunde ge lite fart åt debatten. Helst skulle han köras över ett par gånger. På det viset skulle New Labours triangulering mot mitten på allvar befästas efter vad man såg som en misslyckad vänstersväng under Ed Miliband. Spelbolagen gav Corbyn oddsen 100 mot 1.
När han till slut ändå vann gjorde han det med en av de största marginalerna i partiets historia och uppbackad av de största fackföreningarna. Fler personer har gått med i partiet sedan han blev ledare än det konservativa partiet har medlemmar. Samtidigt har ingen ledare valts med stöd från så få parlamentsledamöter.

Vänsterprofilen Richard Seymours Corbyn: The Strange Rebirth of Radical Politics är en krass, marxistisk analys av hur en socialist tog makten i ett parti som dominerats av högern sedan 90-talet. Som det första seriösa försöket att kartlägga Corbyns väg till makten är den närmast obligatorisk läsning för den som vill förstå en av dagens mest intressanta vänsterrörelser i Europa.
Inte minst är boken intressant för Vänsterpartiet, som de senaste åren inriktat sig på regeringsduglighet och på att visa att man platsar i de politiska finrummen. Enligt Seymour är vad som väcker ilska hos etablissemanget inte huvudsakligen Corbyns ställningstaganden. Snarare är det hans ovilja att följa de regler och den etikett som regerar över brittisk politik. Corbyn representerar något fundamentalt annorlunda i en tid då påståendet att det inte finns något alternativ tycktes hugget i sten.

Det är på många sätt en tillgång att boken är skriven av en författare som är skeptisk till Labour. Som före detta organiserad trotskist är Seymours analys tydlig: Labour i sin nuvarande form kommer ha mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att förändra det brittiska samhället i en socialistisk riktning. Förutsättningarna för de framgångar socialdemokratin vann under 1900-talet finns helt enkelt inte längre. Ändå är Seymour positiv till Corbyn.

Det brittiska valsystemet, där vinnaren i varje distrikt tar allt, har lämnat den radikalare vänstern med få alternativ: antingen försöka förändra Labour inifrån, eller helt hålla sig utanför partipolitiken. Ironiskt nog verkar valsystemet även ha lagt en del av grunden för Corbyns jordskredsseger.
Tony Blairs projekt ”New Labour”, där partiet triangulerade mittenväljarna och gick högerut, lyckades visserligen skänka partiet stora valframgångar. Samtidigt betalade man ett pris i form av kärnväljare.

I avsaknad av ett parti att byta till slutade vänsterväljarna rösta, en förlust som inte bekymrade partiet så länge de förlorade väljarna inte röstade på de konservativa. Faran upptäckte man först när Labour flankerades från vänster av Scottish National Party och förlorade hela Skottland i ett gigantiskt blodbad.
Med Corbyn kom en del av de förlorade kärnväljarna tillbaka. Plötsligt framstod det som att partivänstern hade en verklig chans att utöva inflytande. Corbyns bas utgörs till stor del av de arbetarväljare och unga människor i storstäder som Labour länge har tappat.

Corbyn må vara populär bland partiets väljare, men Labour existerar för att vinna val. Seymour tvivlar på att den radikala politiken är förankrad i en bredare opinion. För att den opinionen ska kunna uppstå krävs att de aktivister som engagerade sig för att få Corbyn vald som ledare även gör fotarbete för Labour. Än så länge är det oklart om det kommer ske. Många aktivister som var entusiastiska för Corbyn har helt enkelt inte samma engagemang för Labour.

Problemen slutar inte där. Även om Corbyn skulle vinna makten är det inte säkert att han kan utöva den. Som Syriza visade är en politisk maktställning inte nödvändigtvis nog för att förändra den förda politiken. Hur Brexit påverkar möjligheterna för en annan politik återstår att se, men om Corbyn på allvar ska stoppa nedskärningarna krävs att intressen från näringslivet sympatiserar med den politik Corbyn för, åtminstone tillräckligt för att inte direkt motarbeta den. Han får alltså inte stöta sig för mycket med dem.

Även om få Labourledare har haft så starkt stöd av medlemmarna har ingen haft så svagt stöd hos parlamentsledamöterna. Corbyns kompromisser i viktiga frågor har dock gjort honom svår att utmana, men i Brexits kölvatten syns partitoppens motvilja när stora delar av hans skuggkabinett avgått för att han inte kompromissat nog.
Seymour är tveksam både till att Corbyn kan ta makten och att han skulle ha möjlighet att utöva den i dagens politiska landskap. Å andra sidan kan Corbyn trycka partiet och hela den politiska diskussionen vänsterut, öppna upp ett utrymme för ett annat slags debatt. Med det nya hopp Corbyn ger vänstern kan de åter börja organisera sig och bedriva verklig opinion.

Den roll Corbyn kan spela är alltså framför allt att visa att det finns ett alternativ till dagens system, ett alternativ som endast kan uppstå genom en fortlöpande kontakt med gräsrötter och aktivister. Bara på det viset kan Corbyn och andra socialister skapa något som undkommer de begränsningar som fällde Syriza.