Mindre än två år efter den rekordstora valsegern körde Keir Starmers ideologilösa projekt på grund. Hans politiska arv är segern över corbynismen, fängslandet av pensionärer och en visionslöshet som får Tony Blair att framstå som utopiker.
När Keir Starmer meddelade sin avgång på måndagsmorgonen var det få som sörjde. Inte ens hans mest hängivna anhängare lyckas längre uppbåda någon entusiasm för det innehållslösa paket floskler som Starmer-projektet var från dag ett.
För att förstå hur någon så teflonaktig, helt utan tidigare erfarenhet som folkvald politiker, kunde bli premiärminister måste man dra sig till minnes i vilket sammanhang hans karriär inleddes. Det var som medarbetare till Labours vänsterledare Jeremy Corbyn som Starmer först gjorde sig ett namn i politiken – efter en lång karriär som åklagare där han bland annat ställde politiska vänsteraktivister inför rätta.
Frågan är hur lång tid det kommer att ta att röka ut 90-talet igen ur Labour efter Operation Starmer.
Den bakgrunden i Corbyns läger gav inledningsvis Starmers projekt en viss vänsterfernissa, även om han själv gjorde det mesta för att bli av med den. När han valts till partiledare efter valnederlaget 2019 dröjde det inte länge innan Sir Keir visade var han egentligen stod. Corbyn uteslöts ur sitt eget parti och de hundratusentals medlemmar som hade anslutit sig till Labour under hans ordförandeskap, och gjort partiet till det största i Västeuropa, blev antingen tystade eller utsparkade om de inte redan hade lämnat självmant. I backspegeln är det svårt att inte se detta som Starmers huvudsakliga eftermäle: att återupprätta Labour som ett centristiskt parti.
När Labour vann en storseger i valet sommaren 2024 var det snarare ett resultat av att Torypartiet hade regerat sönder sig efter nästan 15 år vid makten än någon entusiasm över Labours nya program. Det var visserligen mer vänsterlutande än på länge, som ett resultat av Corbyn-erans allmänna inflytande på det politiska landskapet till vänster. Men hur lite man egentligen kunde vänta sig av Starmers regering blev tydligt redan innan den tillträtt.
Mindre än ett år efter Liz Truss katastrofala experiment med ofinansierade skattesänkningar i ett läge med hög inflation under hösten 2023 hade Starmers rådgivare dragit lärdom: alla expansiva program skulle läggas på is – väljarna skulle förstå att de inte kunde vänta sig mycket, för detta var en ansvarsfull regering. På många sätt var Starmer-eran ett politiskt återupprättande av 90-talet. Ansvarstagande och åtstramning blev återigen ledord, yta prioriterades över innehåll, politik blev en fråga om kommunikation snarare än handling, förändring var ett ord man överanvände i intervjuer snarare än faktiskt arbetade för att åstadkomma.
Skillnaden är dock att ingen av 90-talets tredje vägen-sossar ens kommer i närheten av Starmers totala avsaknad av vision. Som ett smakprov kan man lyssna på hur det lät när han pressades av BBC efter ett katastrofalt lokalval i början av sitt ledarskap, våren 2021:
Starmer: Det här är inte en fråga om vänster eller höger. Det är en fråga om huruvida vi möter vårt land. Vi har förändrats som parti, men vi har inte lagt fram tillräckligt starka argument för landet. Vi har förlorat den kopplingen, det förtroendet, och jag hade för avsikt att återuppbygga det och göra vad som än krävs för att återuppbygga det förtroendet.
BBC: Men vad betyder förändring, säg, i politiska termer?
Starmer: Det innebär att sluta gräla, som parti, med varandra, att se inåt och möta landet, och lägga fram en djärv vision för ett bättre Storbritannien…
BBC: Förlåt, Sir Keir, vad är den visionen?
Starmer: Att förändra de saker som behöver förändras, och det är den förändringen som jag kommer att åstadkomma.
I efterhand verkar förändringen främst ha bestått i att terrorstämpla organisationer som stödjer Palestina och bura in demonstrerande pensionärer.
Att Starmers anhängare talade om hur han skulle vara ”kriminaltekniskt” effektiv vid utfrågningarna i parlamentet framstår som bisarrt – men bara om man tycker att ovanstående intervju är pinsam. Problemet är att för många i den politiska klassen som formats under 90-talet är denna intervju ett praktexempel på effektiv politisk kommunikation. För oss andra är Starmer som en grotesk karikatyr över allt som varit fel med politiken i över 30 år. Med en sådan ledare kan man lika gärna kasta in handduken. Alla politiker är ett bättre alternativ, inklusive de andra som formats av New Labour-eran, såsom den nya partiledaren Andy Burnham.
Frågan är hur lång tid det kommer att ta att röka ut 90-talet igen ur Labour efter Operation Starmer. Med vänstern fördriven till de nya utmanarna i De gröna och ett högerpopulistiskt Reformparti i ständig uppgång kan Labour redan ha inlett sin svanesång som parti. I så fall kommer Starmer-eran att gå till historien som dess inledande aria.
