En av vårens bästa böcker var omskrivna författaren och akademikern Roxane Gays roman I vilt tillstånd. Boken innehåller komplicerade resonemang om klass, våld, sex, kön, etnicitet, föräldraskap och makt. Samtidigt förpackas denna diskussion i en populärlitterär skrud: ramhandlingen är ett rafflande kidnappningsdrama där en ung vacker kvinna hamnar i klorna på våldsamma män.

Det svenska mottagandet av I vilt tillstånd var övervägande positivt. Ändå verkar ett flertal kritiker ha känt sig tvungna att kritisera Gay för att skriva på ett konventionellt språk och för att vara alltför förtjust i skräck- och romancelitteraturens klichéer. Poängen tycks vara att Gay är bra, trots att hon skriver billigt. Detta är en kritik som jag inte kan förstå. För mig ligger hennes storhet just i hur hon gör populärkulturens former och troper fruktbara och betydelsefulla, och därmed också tar ställning för alla oss som konsumerar populärkultur.

I sin roman om mäns våld mot kvinnor demonstrerar Gay hur den mer konventionella formen kan vara ett fruktbart, konstnärligt grepp. En litterärt skildrad våldtäkt kräver inte en experimentell, konstfull stil. I stället uppstår något bultande angeläget i mötet mellan en enkel form och en komplex, politiskt laddad tanke.
Gay tar grepp på popkulturen med intelligens, men också med humor. Går man in på hennes twitter, till exempel för att se vad hon skrev om sitt författarbesök i Sverige nyligen, möts man av en mikrorecension av filmen Titanic:

”It’s fucking bullshit that Jack dies. There is plenty of room on that door. I’m going to bed.”

Citatet visar på en lojalitet med den breda kulturen på ett sätt som erkänner dess sprängkraft. Samtidigt har Gay förmågan att ta diskussionen vidare. Populärkulturella troper och romantiska formler, som mötet mellan Rose och Jack i Titanic, tycks för henne bära på en djupare sanning – en som hon kan komma åt genom sina två paradgrenar: ironi och intersektionell analys.

En central fråga i Gays produktion är hur värde skapas och vem som skapar det. Jag ser hennes genomslag som ett slående exempel på hur vad som förr har ansetts vara hög eller låg kultur, god respektive dålig smak, i dag flyter samman. Men detta innebär också att det har uppstått en mer komplex gränsdragning – en som handlar om kritiskt förhållningssätt. Det vill säga: gärna populärkultur men i så fall i kombination med rätt dos teori, humor, distans. Det som brukar kallas kulturellt kapital samlas inte genom vad vi läser, utan hur vi läser det.