Minnet efter CH Hermansson får inte reduceras till han viktiga agerande som moderniserade det svenska kommunistpartiets syn på Sovjetunionen. Det betydande bidraget, som måste följa med in i framtiden är hans syn på ekonomisk demokrati.
När jag och min företrädare Jonas Thunberg var hemma i CH Hermanssons lägenhet på Gärdet i mars 2015 (där vi spelade in ett avsnitt av Flamman-podden) pratade CH mycket om partiets historia och om sitt politiska liv. Men minst lika mycket av tiden ägnade CH till att prata om dagens utmaningar. För sån var CH. Hans kommentarer till dagspolitiken kanske var kortare än de hade varit för 10-15 år sedan – men de var väl genomtänkta och precisa.
På frågan om vad som är det viktigaste politiska medskicket till vår tids vänster var CH:s svar för det mesta vikten av att demokratisera ekonomin och makten över företagen. För undertecknad som är uppvuxen efter det att CH gick i pension och dessutom i en tid då arbetarmakt över företagen nästintill aldrig har diskuterats i några andra sammanhang än i små marxistiska studiecirklar var mötet med CH:s böcker och med CH själv omvälvande.
I hela sitt politiska liv har han hållit studiernas och forskningens fana högt. Efter riksdagsarbetet avslutades blev hans skötebarn CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier). På de forskarkonferenser som CMS anordnar var CH så länge han orkade alltid en ivrig lyssnare och deltagare. Hans egen forskargärning var också stor. Det var CH som myntade uttrycket och skrev boken *De 15 familjerna* om de ledande aktieägarna av de svenska företagen (av de femton finns nu bara tre kvar).
CH:s idéer om ekonomisk demokrati och makten över företagen har varit avgörande för vänstern och behöver återigen bli det. Trots att utrymmet för denna sorts diskussioner är minimal så måste vänstern där det går försöka ifrågasätta ideologin bakom det ekonomiska systemet. Trots att nyliberalismen och dess svar på dagens samhällsproblem gång på gång visar sig misslyckas så har vi inte kommit längre i frågan om jämlikhet och demokrati än vi var för 40 år sedan.
Företagens makt över utveckling, människors inflytande och välstånd är enormt i vårt samhälle. Företag skapar arbete och därför utgör de vårt samhälles främsta institutioner. Så låter högerpartiernas doktrin. Men sanningen är att det är människor som skapar värdet. Inte det faktum att någon köper deras arbetskraft. En skalle – en röst, är en princip som inte bara ska gälla på valdagen. Den ska genomsyra hela samhället.
CH:s idéer om ekonomisk demokrati och makten över företagen har varit avgörande för vänstern och behöver återigen bli det.
Till skillnad från när CH var som mest verksam så organiseras ekonomin delvis på ett annat sätt idag. Borta är tiden då vi hade industrikapitalister och fabrikörer som kunde ställas mot väggen. Nu kan Findus och Cloetta lägga ner sina fabriker och hänvisa till en powerpoint. Efter sig lämnar de sargade samhällen som inte har någon att ställa till svars mer än ett riskkapitalbolag någonstans långt borta. Nej, det var inte snällare kapitalister förr, men de var lättare att organisera sig emot. Hur ska det motståndet växa och riskkapitalets makt beskäras idag?
I det samhällsklimat vi nu lever i är det viktigt att hela tiden ha med sig de stora linjerna, precis som CH alltid hade. Det är lättare att analysera det senaste utspelet från statsministern eller den borgerliga oppositionen när man har en stabil bas att stå på. Vilka skyddsvallar är redan förlorade och vilka är viktiga att fortsatt hålla i? Hur gör vi för att den lilla demokrati vi har inte ska tas ifrån oss och vad är det som krävs för att åter bygga ut och återta makten över våra liv? Vad krävs av oss idag? Vad krävs om 20 år?
Det är dags för vänstern att våga säga: Allt det som det privata näringslivet gör, kan det offentliga göra bättre. Vi har bostadsbrist, alltså borde kommunerna och staten starta byggbolag som löser bostadsbristen. När vi låter kapitalet förvalta pensionspengarna kommer vi allt eftersom stå utan pensioner som går att leva på, alltså borde det systemet rivas. I färdtjänstbranschen får kunderna färre och sämre resor. Chaufförerna går på knäna som ersättning får de en skitlön. Järnvägsunderhållet utförs av bolag som gör vinst på pengar som vi arbetat ihop – dessutom i en alltmer uppstyckad och ineffektiv organisation där overheadkostnaderna ökar och folk i produktionen blir färre. Kicka ut dem. Bara så: ut med dumheterna.
Frågorna som rör makt, ägande och inte minst organisationsform, måste återigen upp på dagordningen. CH gjorde sitt för att göra det så länge han levde. Vänstern måste fortsätta göra det, i CH:s anda.
