Efter kuppförsöket 15 juli har Recep Tayyip Erdogans regering infört tre månaders undantagstillstånd. Parlamentet, vars byggnad i Ankara bombades, är upplöst och regeringen styr tills vidare via dekret. De pågående utrensningarna inom byråkratin har fått mer än en turkisk och utländsk bedömare att fråga sig hur tagen på sängen Erdogans regering faktiskt blev av kuppförsöket. Strax efter att makten var återtagen beskrev han det själv som ”en gåva från Gud”.

Framträdande roll för armén
I Turkiets politiska liv spelar armén en framträdande roll. Enligt en lag från 1935 måste armén ”skydda och övervaka Republiken”, en skrivning som enligt många innebär att armén inte bara tillåter men också kräver att armén griper in när den grundlagsfästa ordningen hotas.

Samtidigt säger grundlagen från 1982 att ”omfattande våldsamheter som syftar till … att störta den demokratiska ordningen” rättfärdigar införandet av undantagstillstånd. Enligt journalisten Justus Links innebär detta att turkisk lag på Machiavelliskt manér reglerar kuppförsök efter hur framgångsrika de är. I detta klimat är det inte konstigt att militären kan motiveras att intervenera i instabila situationer.

Landet har hittills upplevt tre framgångsrika kupper (1960, 1971 och 1980).
Enligt Erdogans regering ligger Fethullah Gülens islamiska rörelse bakom det senaste försöket. Hittills har dock inga bevis presenterats som skulle kunna få USA att utlämna honom. Men det är allmänt känt att den turkiska byråkratin genomsyras av Gülen-anhängare.

Rörelsen som grundades på 80-talet företräder en form av västtillvänd ”civil islam” vars mål var att långsamt vinna makten genom att placera ut unga anhängare i administrationen, bland annat genom att unga medlemmar får tillgång till svaren till olika inträdesprov på förhand. Det islamiska AKP, vars väljarbas främst utgörs av religiös arbetarklass till skillnad från Gülen-rörelsens medelklass, samarbetade länge med rörelsen även efter maktövertagandet 2002, och skyddade den när de värsta av dessa provskandaler avslöjades.
Men efterhand började Erdogan uppleva den landsflyktige Gülen som ett hot. 2014 stängdes Gülen-tidningen Zaman ner av regeringen. Gülen svarade med att avslöja korruptionsskandaler inom regeringen varpå Erdogan terrorstämplade rörelsen.

Byråkratiskt inflytande
Gülen-rörelsen har dock fortfarande relativt stor makt inom byråkratin där den brukar beskrivas som en parallell stat. Det behöver dock inte innebära att kuppförsöket, som många regeringskritiska turkar hävdar, var en iscensatt ”teater” av Erdogan för att kunna rensa ut de återstående resterna av Gülen-anhängare och sekularister inom staten, det vill säga de två huvudsakliga oppositionsgrupperna. Men det går heller inte att utesluta att Erdogan väntade på och kanske till och med uppmuntrade till kuppen.
Bara dagar efter kuppförsöket hade över 50 000 personer rensats ut. Uppenbarligen fanns redan listor med namn på vilka inom militären, rättsväsendet, byråkratin, akademin och medierna som skulle avskedas eller ställas inför rätta.

Omställning sedan 2011
Oavsett vad som är orsak och verkan så står det klart att den misslyckade kuppen var en gudomlig gåva som gör det möjligt för Erdogan att åter samla stora delar av folket bakom sig, konsolidera sin maktposition och fördjupa sin ”neo-ottomanska” politik.
Samtidigt som landet nu fjärmar sig från väst har Erdogan varit mån om att de senaste månaderna reparera relationerna med både Ryssland och Israel. Ett återinförande av dödsstraffet skulle göra ett EU-medlemskap omöjligt. Samtidigt kan Erdogan tvinga USA till eftergifter på grund av Incirlik-basen från vilken USA utför flyganfall i Syrien. Att Turkiet skulle uteslutas ur NATO är fortfarande osannolikt med tanke på den geopolitiska situationen i regionen.