Owen Smith är ett tomt papper som kan fyllas med slogans som “Labours framtid” och löften om en politik som är “för utveckling”. Judith Kiros om de senaste turerna i Labours partiledarstrid.
I Storbritannien fortsätter de interna striderna om Labours ledarskap. Från partihögerns håll försöker man nu samla stöd för parlamentarikern Owen Smith som ett alternativ till den nuvarande ledaren (och uttalade socialisten) Jeremy Corbyn. Smith påstås vara ”mjukt vänster” – en perfekt kandidat för de som vill avsluta de pågående stridigheterna för att mötas i mitten.
Men 2006 påstod Smith att han, förutom i frågan om Irakkriget, hade i princip likadana politiska åsikter som Tony Blair; han jobbade som lobbyist för de privata läkemedelsföretagen Pfizer och Amgen (bland annat då det senare företaget utreddes för ”vinstjakt som riskerar patienters säkerhet”). Förhoppningen från partihögerns håll är dock att majoriteten av britterna helt enkelt inte vet vem Owen Smith är – därför är han en blank yta, ett tomt papper som kan fyllas med slogans som ”Labours framtid” och löften om en politik som är mot attackerna mot välfärden och ”för utveckling”.
Anklagelserna har samtidigt haglat från partihögern: de som stöttar Corbyn är antingen trotskister eller idealister som kommer att leda Labour in i döden. Men att Owen Smith skulle kunna vinna ett kommande val som Labours ledare verkar, med tanke på Corbyns stöd bland facken, ungdomarna och socialistiska och kommunistiska rörelser, minst lika otroligt. I en tid efter Brexit, då kapitalet krisar, är det väl ändå viktigare för både Labour och den socialistiska politikens överlevnad i Storbritannien, att ha en socialdemokratisk ledare som till en viss grad ändå utmanar just kapitalet – och som finner kraft i och stärker den bredare vänstern.
Det tar tid att få ett brett stöd för en vänsterpolitik när nyliberalismen (och liberalismen) genomsyrar både folket och samhällsbygget.
Det tar tid att bygga en stark rörelse. Det tar tid att få ett brett stöd för en vänsterpolitik när nyliberalismen (och liberalismen) genomsyrar både folket och samhällsbygget. Partihögern i Labour menar i stort att den tiden inte finns, att krisen är nu – men utan den tiden går det inte att bygga någonting hållbart, någonting som på sikt kan komma att utmana systemet. Det är nog det de hoppas på.
