I somras orsakade en kringresande teatergrupp rabalder när en kvinna anmälde dem för ofredande. Hon hade blivit infångad av gruppen på Fotevikens vikingamarknad och tvingad att delta i en slags låtsad slavauktion. Männen, som bland annat hade kommenterat kvinnans kropp under auktionen, försvarade sig med att det var på skoj. De flesta andra tyckte det var sexistiskt sunk.
Förutom det uppenbart förkastliga i att fånga in kvinnor och förnedra dem är slavauktionen historiskt inkorrekt. Slaveri förekom visst. Men, konstaterar fyra arkeologer i en debattartikel i Sydsvenskan, ”att en fri kvinna under vikingatiden skulle tillfångatas i en stad och sedan säljas på dess marknad är löjeväckande”.

Men på ett sätt var slavauktionen väldigt typisk. ”Så var det förr i tiden”, säger många om allt möjligt. Oftast utan att ha några direkta källor på det. De tycks föreställa sig en Game of thrones-liknande tillvaro som såg ungefär likadan ut, oavsett om den utspelade sig under medeltiden eller när farfar var ung.
Ett annat bra exempel är sederna kring bröllop. På bröllopsforum och i etikettspalter poppar det ibland upp frågor om att anhålla om brudens hand. Brudgummen ska alltså fråga brudens far om han får gifta sig med dennes dotter.
De som avråder från seden brukar hävda att det är gammaldags. Anhängarna anför samma skäl: Det är gammaldags och därmed ”fint”. Jag frågade min mormor, som gifte sig i början av 50-talet, om det var vanligt när hon var ung. Hon hade svårt att ens förstå frågan. Sedan kom svaret klart och tydligt: Nej, det förekom absolut inte i hennes kretsar. Gör en del så nu för tiden? ”Vad löjligt!”.
Ännu längre tillbaka behövde kvinnor sin ”giftomans” godkännande för att gifta sig. Man kan fråga sig varför vi ska ta upp en sedvänja som ansågs för patriarkal för 50-talet. Men man kan också undra varför ingen i så fall tillfrågar brudens mor. Trots att det var just hon som blev giftoman om fadern avlidit. Ingen har heller tagit upp traditionen att tillfråga
brudgummens föräldrar. Trots att unga killar också behövde sin giftomans godkännande från 1916 och en bit framåt.

”Jag frågade min mormor, som gifte sig i början av 50-talet, om det var vanligt när hon var ung”

De flesta har hört svepande påståenden i stil med ”förr i tiden gifte sig kvinnor som tonåringar och fick tolv barn”. Det är en sanning med modifikation. Stora barnkullar var betydligt vanligare längre tillbaka. Men den genomsnittliga giftasåldern var 27 år för kvinnor under andra hälften av 1800-talet. De födde i snitt drygt fyra barn.
Självklart har oönskade graviditeter, förtryck och patriarkala strukturer varit ett reellt och enormt problem för kvinnor. Men, precis som med slavauktionen, blir det problematiskt om vi börjar fantisera fritt om historien (verkligheten var illa nog). Det blir något att ta spjärn mot i dag: ”Se hur det var förr i tiden!” ”Vad gnäller dagens feminister om egentligen?” Eller i värsta fall: ”Förr i tiden gjorde man så”, underförstått: Så fel var det kanske inte trots allt.
Hur vi ser på ”förr i tiden” säger ofta mer om ”nu för tiden”. Och vår syn på historien kan lätt bli ett slagträ för dunkla syften. Det gäller inte minst högerextrema och nationalistiska krafter som ofta använt sig av historieskapande för att ge legitimitet åt sin rörelse.
Slutligen, din mormors mormor levde förr i tiden. Visa henne lite respekt och ta reda på hur hennes liv kan ha sett ut på riktigt.