Jag tänker då så här ungefär: Två år efter att VPK firade sin 60-årsdag blev jag invald – på förslag från Kumla Kommunistiska Arbetarkommun, i Örebrodistriktet. Jag hade lagt min socialdemokratiska bakgrund åt sidan, och upplevde både stolthet och glädje!
Jag har varit aktiv i partiarbete hela tiden sedan dess, först sekreterare och sedan ordförande i distriktet, och också invald i partistyrelsen. Men nu i nådens år 2016 känner jag att Vänsterpartiet har påbörjat, och fortsätter, en slags ökenvandring, och jag väljer därför – samma år som jag fyller 70, och känner mig gammal och trött och uppgiven (nåja!) att lämna Vänsterpartiets socialdemokratiskt orienterade, ja, understundom till och med socialliberalt färgade, inriktning (i, vill jag poängtera, framför allt i delar av ledningen). Jag känner en stor sorg och förstår det inte – Jag sökte mig till VPK som övertygad kommunist och som lika övertygad revolutionär, men…jag förstår det inte!

Ledningen tycks på fullt allvar tro att ju mer vi fjärmar oss från socialismen, och närmar oss huvudfåran i politiken, desto starkare blir vi, och desto mer framgång får vi, och desto mer makt får vi. Även om ingenting hittills de facto tyder på vare sig det ena eller det andra! Och även om så vore så frågar jag mig; vad ska vi med den makten till om vi då redan, medvetet och med stark och obändig vilja, har blivit ett traditionellt, småborgerligt parti, som (i huvudsak) följer det jag ovan kallar just huvudfåran, och med en ”lagom”  vänsteravvikelse?

Jag tänkte också att det här är inte det parti jag en gång i världen blev invald i. Vän av ordning skyndar då till och kommenterar: Men visst vore det väl förskräckligt om partiet inte hade förändrats? På 30 år?! Jo, det vore för att uttrycka det försiktigt alldeles förskräckligt, och det har förändrats men varför måste det ske åt fel håll? Är det inte i själva verket just nu, när imperialismen växer sig starkare än någonsin, och överskuggar inte bara slagfälten, utan i praktiken redan erövrat oss med det som allas vår Marx kallade (ungefär) den ständigt pågående, oupphörliga kampen mellan klasserna och den aldrig avmattande inbyggda konflikten mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden i de samhälleligt grundläggande och ständigt närvarande konflikter som tillsammans både skapar och skapas samtidigt både av, med och i, varandra, och som kunde, intermittent, ses, och upplevas, som just hegemonins tankevärld, som vi kallade det med Gramsci, eller de i grunden sociologiska och socialpsykologiska teoretiska funderingar som Lenin lyfte som den internaliserade vanans tröghet…är vi alltså egentligen inte just nu när imperialismen till och med hävdar sig genom att ”kämpa för fred och frihet…”
Är vi alltså egentligen inte just nu i allt större behov av ett revolutionärt parti? Även i parlamentet? Med stor sorg går jag nu vidare, utan stöd av V, men, och om detta är jag ovanligt tvärsäker, med odelat stöd från mina kamrater och vänner!