Den famösa vinstutredningen, under ledning av socialdemokraten Ilmar Repalu, kommer att redovisa sitt slutresultat först i november. Men på grund av de (medvetet får man anta) läckta uppgifterna om ett vinsttak (SVT, 30/9, 2016) så har de saknade konflikterna återvänt till debatten. Tyvärr återvänder också en mycket låg nivå på argumenten för välfärdsvinster.
Annie Lööf ropar att förslagen i utredningen är detsamma som fondsocialism (som antagligen ska påminna äldre väljare om striden om löntagarfonderna), Svenskt Näringsliv skriker ”marxism” (oklart varför?) och på Dagens Industris ledarsida (31/8, 2016) trummar PM Nilsson ut att Löfvens modell är mer rysk än svensk. Men vad är det då de upprörs så över?
I söndagens Agenda (4/9, 2016) intervjuades Repalu och bekräftade de läckta uppgifterna: Utredningen kommer föreslå ett vinsttak på under 10 procent. Joachim Landström, professor vid Uppsala universitet som tagit fram förslaget, menar att ”övervinsterna” kommer försvinna om gränsen sätts vid 8 procent vinst. De ”övervinster” som i dag tas ut, menar Landström, rör sig om ungefär 15 miljarder kronor.
Förvisso kommer statskassan vid ett vinsttak bli 15 miljarder rikare, men skattepengar skulle fortsätta töja ut vård- och skolföretagsägarnas fickor i stor omfattning och som PM Nilsson själv påpekar i sin ledare på ämnet så är ”möjligheterna till kreativ bokföring är oändliga”. Sen handlar det dessutom om vad man ska få ta ut 8 procent ifrån? Är det på vinst från investerat kapital? Är det 8 procent av rörelseresultatet, det vill säga det som blir över när bolagen dragit kostnaderna? Oavsett, så innebär inget av dessa förslag att viktiga samhällsfunktioner så som vård, omsorg och skola, fredas från marknadens lynniga och destruktiva ”villkor”.
Frågan till Vänsterpartiet blir naturligtvis: Är detta tillräckligt? Svaret från Jonas Sjöstedt är och borde i detta läge vara nej. Att argumentera som Miljöpartiet gjorde i migrationsuppgörelsen, ”det skulle blivit värre om vi inte var med” skulle göra att V förlorade sin trovärdighet, precis som MP nu har gjort. Migrationspolitiken var en av MP:s främsta frågor och den kompromissade de med, då går det därefter. Men hur borde strategin se ut framöver?
Vi har en högermajoritet i riksdagen som antagligen aldrig kommer införa någon form av begränsning av ”den fria företagsamheten” (SvD:s ledarsida 5/9, 2016). Alliansen, som efter Carema-skandalen och andra uppmärksammade missförhållanden orsakade av vinstjakt, var tvungna att halvt erkänna att vinsterna var ett problem, kommer på sin höjd gå med på en uppgörelse som behandlar fluffiga kvalitetskrav. Något litet stöd och direktiv till Skolinspektionen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) för att beivra de värsta bovarna. Kanske kan de till och med sträcka sig så långt som till meddelarfrihet och öppna redovisningar även för privata välfärdsföretag, men några större vinstbegränsningar kommer inte uppnås med hjälp av högern.
Vänsterpartiet har investerat mycket i att kunna vara ultimativa i vinstfrågan.
Hur kan ett bra vinstförbud uppnås? Vänsterpartiet har investerat mycket i att kunna vara ultimativa i den här frågan. Jonas Sjöstedt har varit glasklar sedan dag ett med vad han och partiet vill, och vilka kraven är på regeringen. Allt är upplagt för att kunna bryta, utan att åka på så mycket stryk i opinionen.
Socialdemokraternas ryggradslösa beteende under det senaste året får i alla fall mig att tvivla på att man vill spara vinstfrågan till valrörelsen. Å andra sidan verkar S-strategin vara att triangulera bort V och lägga sig så nära som möjligt i retoriken, för att inte tappa väljare vänsterut. För S borde det alltså vara bra att göra vinsterna till en valfråga och tydligt ta ställning mot vinsterna – bara inte riktigt lika hårt som V.
Vänsterpartiet måste i förhandlingarna om vinstförslaget driva på regeringen för ett så radikalt förslag som möjligt. Dels för att det vore det rätta, men också för att politik handlar om signaler. Om regeringen och V är tydliga med att vinsterna ska bort så kan det öka den ”politiska risken” på ”välfärdsmarknaden” så mycket att företagen drar sig tillbaka självmant.
Man kan aldrig veta hur samhällsdebatten står i exakt det ögonblick då riksdagen ska rösta om ett regeringsförslag. Det finns gott om nya ”Caremaskandaler” som bara väntar på att brisera, kanske precis när det är dags för omröstning i kammaren. Då kommer det plötsligt inte vara så lätt för borgarna och SD att rösta nej. Finns det då inte ett radikalt förslag på bordet att få dem att gå med på kommer regeringen och Vänsterpartiet att ångra sig bittert.
