Har vi rätt att hoppas att det fruktansvärda våldet i Syrien nu kan gå mot sitt slut? Vi har naturligtvis rätt att hoppas, och det gör ju varje vettig människa, men är det förhoppningar som saknar grund?
I de intervjuer med syrier, i landet och på flykt som vi kunnat höra i massmedia, välkomnas vapenvileutspelet, men många uttrycker också tvivel på att det kommer att hålla. ”Vi har hört det förut, de kommer att börja skjuta igen efter ett par timmar”.
Det är symptomatiskt att det inte är Assadregimen och den Riyadhbaserade oppositionsledningen (High Negotiations Committee, HNC) som förhandlat fram vapenvilan utan Ryssland och USA. Det vill säga de makter som i verkligheten har tyngden och makten att stänga eller vrida på kranarna för det mördande flödet av vapen.
Och USA:s utrikesminister John Kerry var verkligen ärlig när han konstaterade att överenskommelsen inte baserade sig på förtroende utan på att man på båda sidor har ett intresse av denna vapenvila. Hans ryske kollega Sergej Lavrov talade om Syrienkriget som kvicksand man går ner sig i.
Och det är naturligtvis av egna geopolitiska och andra intressen som USA och Ryssland gjort denna överenskommelse. Låt oss inte ha några andra illusioner.
Men den öppnar en möjlighet. FN-sändebudet Staffan De Mistura konstaterar just att ”det öppnar ett fönster till möjligheter”. HNC:s taleskvinna Bassma Kodmani ”välkomnar överenskommelsen om den kommer att bli verklighet”.
Sanningen är att de demokratiska krafterna i Syrien enbart har en chans om skjutandet upphör. Den militära kampen är till avgörande del en strid mellan reaktionära förtryckande krafter: Assadregimen med sina uppbackare på ena sidan och islamistiska jihadistiska miliser på den andra.
Assadregimen har genom fem års hänsynslöst krig visat sin fullständigt brutala karaktär. Och de av Saudiarabien, Qatar och Emiraten beväpnade islamistiska miliserna har visat sin. Det är inte bara al Qaidagruppen (som nu byt namn från Jabhat al Nusra till Jabat Fateh al Sham) som (naturligvis vid sidan av IS) står för reaktionär islamism. Det finns ingen kinesisk mur mellan Fateh al Sham och flera av de andra miliserna.
Vid tidigare temporära vapenvilor har den icke väpnade demokratiska oppositionen kunnat leva upp och visat att den trots sin försvagning kan utgöra ett hopp förutsatt att skjutandet upphör.
Att de demokratiska krafternas enda chans är slut på skjutandet och kriget mellan olika reaktionära krafter är naturligtvis något som varje vettig och anständig människa förstår. Det är mycket tråkigt att det funnits människor som stämplat dem som fört fram denna självklara ståndpunkt som ”svikare”.
Och det är förfärligt att det finns människor i vårt land som stöder den oljefatsbombande regimen utifrån idéer om att Assad på något sätt skulle stå för nationellt oberoende eller något progressivt.
De amerikanska och ryska imperialisterna har utifrån sina konkreta intressen i den givna situationen kastat fram sitt förslag. Låt oss utan illusioner om dessa makter hoppas att det ändå kan leda till en situation där demokratiska vänsterkrafter kan göra sig gällande och ge det plågade syriska folket hopp.
