I förra veckan presenterade Ulla Andersson ett helt gäng välfärdsreformer som Vänsterpartiet har fått igenom i budgetförhandlingarna med regeringen. Det handlar om höjt flerbarnstillägg, bättre villkor för långtidssjuka, höjt underhållsstöd för äldre barn och en del andra förändringar. Alla reformer går i en riktning som syftar till att göra regeringens politik mer jämlik. Det är naturligtvis bra, men ger det effekt i önskad riktning?
Det är lätt att förstå den frustration som Ulla Andersson och partiledningen måste känna för den kritik som kommit från vänsterhåll. Att sitta i svettiga förhandlingsrum med företrädare för en socialdemokrati som gett upp är inte lätt. Då gäller det att argumentera för liten förändring här och nu, eftersom det är det som är möjligt när Magdalena Andersson håller hårt på balanskrav och vägrar höja skatten.
Men kritiken är berättigad. Vänsterpartiets samarbete med en av de svagaste regeringarna i modern tid kommer att kosta, och att då inte få ordentligt betalt för uppbackningen är inte bra. För att Vänsterpartiets högst nödvändiga reformer ska ge någon slags effekt på jämlikheten krävs det mer än ett lappande och lagande. Då krävs det ett helhetsgrepp. Jämlikhet betyder att det finns ett skyddsnät som fångar upp alla, inte nödvändigtvis ”mer pengar i fickan” för dem som har minst.

För att V:s högst nödvändiga reformer ska ge någon slags effekt på jämlikheten krävs det mer än ett lappande och lagande

Jämlika villkor, som är det jämlikhetspolitiken i Vänsterpartiets retorik borde betyda, byggs inte enbart av privatekonomin. Den bygger på att man själv, ens granne och jämnåriga har ett jobb. Det bygger på att sjukvården är tillgänglig och rättvist utbyggd, det bygger på att man själv och människor i ens område har en dräglig boendesituation.

Så länge arbetare i storstädernas förorter blir kvar i långtidsarbetslöshet, socialtjänstens siffror för försörjningsstöd pekar uppåt och sjukskrivningarna fortsätter att öka, så skapar inte glasögonbidraget, det höjda flerbarnstillägget och höjt underhållsstöd jämlikhet – då blir det blir symbolpolitik.
Vi går nu in i mandatperiodens andra hälft. Konfliktnivån i svensk politik höjs – men inte för att regeringen i något väsentligt går åt vänster, utan för att högern förflyttar samtalet åt höger. Inte bara i de ”värdebaserade” frågor vi diskuterar hela tiden (terror, tiggeri, förorten) utan också i den ekonomiska politiken. Det är den ekonomisk-politiske talespersonen för de gamla skattehatarna, Ulf Kristersson, som står och ojar sig över att ungefär 40 000 personer till nu får betala statlig skatt.  Tyvärr är det en socialdemokratisk finansminister som i rapporteringen om samma skattehöjningar säger att det är en så pass liten skattehöjning att det knappt kan räknas som en höjning. I ett sånt läge behövs en vänster som tar ett helhetsgrepp om vart vi ska, som försöker få igenom reformer som på riktigt är systemförändrande, som minskar marknadens inverkan på samhället i stort och som ger mer inflytande och makt till de som arbetare och mindre till dem som äger.

När mandatperioden ska utvärderas är det viktiga inte om åtgärderna pekat i rätt riktning, utan om de har haft kraften att sätta samhällsutvecklingen i rätt riktning. Bara den som tror att politiken har total makt, kan hamna i slutsatsen att åtgärder för minskade klyftor direkt leder till minskade klyftor. I verkligheten finns ju alltid motverkande krafter: på arbetsplatser och i bostadsområden vidgar marknaden hela tiden klyftorna. En vänsterpolitik kan bara få godkänt om den innebär att politiken är starkare än marknaden och klyftorna minskar. Frågan är inte om Vänsterpartiets åtgärder är kloka – det är de – utan om de är kraftfulla nog. Det skulle vara förödande för hela regeringen om det inte går att visa svart på vitt att klyftorna minskat när Sverige går till val 2018.