– Vi européer vill inte underkasta oss amerikanska krav, sa Tysklands ekonomiminister Sigmar Gabriel för tre veckor sedan. Gabriel, som också är ordförande för socialdemokraterna, förklarade att handelsavtalet TTIP mellan EU och USA har misslyckats. Dagen efter krävde den franske handelsministern Matthias Fekl att TTIP-förhandlingarna upphör. President Francois Hollande klargjorde att EU:s ståndpunkter inte respekteras. Den nederländska handelsministern, socialdemokraten, Lilianne Ploumen instämde och krävde TTIP-förhandlingar med större öppenhet. Politiska tungviktare i Europa har fått nog av de arroganta amerikanska förhandlarna som bara vill pressa ner europeiska regelverk för att gynna USA:s storföretag. Då gäller det att säga ifrån.
Men vad gör den svenska S/MP-regeringen? Säger den också ifrån? Kräver den också mer öppenhet? Nej tvärtom. Den svenska regeringen låtsas att allt är bra. Handelsminister Ann Linde säger: ”Det viktiga för oss politiker är att förklara vikten av helheten och betydelsen av ett frihandelsavtal.” Regeringen fasthåller sin okritiska tro på TTIP.

Men handelsavtalet vacklar och kan falla. Det beror inte bara på arroganta amerikanska förhandlare. Huvudorsaken är den massiva folkliga opinionen, tack vare den fackliga rörelsens mobilisering, i Tyskland, Frankrike och flera andra EU-länder. Det politiska trycket gör det omöjligt för regeringarna att säga ja till TTIP, vars avsikt är att avreglera, privatisera och att ge avgörande makt till transnationella företag. Inte minst genom de specialdomstolar där storföretagen ska kunna stämma enskilda regeringar, om de fattar beslut (till exempel miljö- eller arbetarskydd) som minskar bolagsvinsterna.
Tyvärr skiljer också LO ut sig bland facken inom EU. Tillsammans med handelsminister Ann Linde skriver LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson: ”Utan ett frihandelsavtal riskerar Sverige att gå miste om arbetstillfällen och förlora i den globala konkurrensen.” Jämför det med den irländska fackliga takorganisationen ICTU:s position. I ett studiematerial för fackliga aktivister klargör generalsekreteraren Patricia King varför ICTU säger nej till TTIP; ”det representerar inget annat än en skymf mot demokratin”. Notera att USA är en större handelspartner i Irlands handelsstatistik, än vad USA är för Sverige. Men ICTU:s ledning tänker ett steg längre. De ser generalangreppet mot demokratin som är inbyggt i TTIP.

Kanske TTIP faller. Men vi kan inte andas ut. Det färdigförhandlade handelsavtalet CETA, mellan EU och Kanada, är lika farligt. CETA är de nordamerikanska storbolagens trojanska häst. 40 000 USA-företag med kontor i Kanada skulle kunna använda CETA mot regeringar i EU-länder. Den europeiska fackliga konfederationen ETUC säger, tillsammans med sin kanadensiska systerorganisation CLC, nej till dagens CETA. De kräver fem grundläggande förändringar, bland annat avskaffande av specialdomstolarna. Men LO, som är medlem i ETUC, säger ja. Inom LO växer dock oppositionen. Flera förbund säger nej till CETA, däribland Kommunal.
I dag den 22 september möts EU:s handelsministrar för att diskutera om CETA ska skrivas under. Formellt beslut i rådet (som måste vara enhälligt) och signering sker i så fall i slutet av oktober. EU-parlamentet har sedan makten att säga ja eller nej. Om ja, så träder CETA-avtalet, åtminstone stora delar, i kraft. Därefter ska de nationella parlamenten inom EU säga sitt. I teorin räcker det med ett enda nationellt nej, så stoppas CETA.
Vi behöver internationella handelsavtal. Men inte sådana som hotar miljö, hälsa, arbetsrätt och dessutom skymfar demokratin. Därför måste slaget om CETA vinnas.