Jeremy Corbyn vann en stor seger på Labours årliga konferens när han återigen blev vald till partiledare (ett längre reportage av Adriano Mérola Marottas går att läsa här). Hans motståndare, Owen Smith, som vi tidigare har skrivit om på ledarsidan (15/8, 2016), förlorade stort. Att Corbyn vann var inte helt självklart, men det var bra.
Owen Smith gjorde under ledarstriden allt för att framstå som radikal och progressiv bredvid Corbyn. I en intervju (publicerad på YouTube, 3/8, 2016) med vänsterjournalisten Owen Jones lät han nästan övertygande när han pratade om att åternationalisera sjukvårdssystemet och delar av den brittiska industrin. Men verkligheten slog tillbaka på honom. Har man både jobbat för läkemedelskapitalet och tycker att invandrarna är ”för många” så kommer det att komma upp till ytan.

På ett sätt kan man säga att Jeremy Corbyn är Owen Smiths raka motsats. Med stabil övertygelse har Corbyn grundat sina åsikter i en och samma ideologi hela sitt politiska liv, till skillnad från Owen Smith som satt sin tilltro till karriärstegen som alltid går uppåt. Corbyn har inte alltid legat i fas med den politiska utvecklingen, men när verkligheten kommer ifatt, så står han där med lösningarna.
Han, och den rörelse han har i ryggen, har sett vilka konsekvenser nyliberalismens framfart har fått för människor och samhällen. Han har tålmodigt kritiserat denna utveckling och dessutom fått rätt på punkt efter punkt. I ett läge där arbetslösheten är hög och kapitalismens kris blir tydligare för fler, var Corbyn gnistan som blåste liv i en insomnad rörelse. Man ska inte underskatta effektiviteten i att bära ett budskap tillsammans.

Vi har en socialdemokrati som är slav under opinionsmätningar, och aldrig går längre i någon riktning än vad den senaste mätningen säger

Här hemma behöver vi mer av Corbyns stoiska lugn. Vi har en socialdemokrati som är slav under opinionsmätningar, och aldrig går längre i någon riktning än vad den senaste mätningen säger. De verkar inte ha insett att valet 2018 inte kommer att gå ut på att triangulera högern, utan på att kunna beskriva verkligheten och nödvändiga lösningar för att vända utvecklingen. Den kommer att handla om att öka utrymmet för progressiv politik, inte minska den.
Vad kan då vänstern i Sverige lära sig av Corbyn?

1. Ha tålamod. Socialdemokratin kan pröva med massa trix för att manövrera bort Vänsterpartiet från dagordningen, men deras hyckleri har redan avslöjat dem. Den svenska modellen byggs inte starkare genom ett oförändrat skattesystem, handslag mellan arbete och kapital eller gränspoliser. Om vänstern vet vad den gör, inte springer på alla bollar utan fokuserar på att gå i den riktning man vill och erbjuder lösningar, så kommer högerns och socialdemokratins ord falla på sin egen orimlighet.

2. Vänstern har verkligheten på sin sida. Högern har en fantasi, som dessutom har motbevisats i de delar de försökt förverkliga den. Lägre sjukpenning gör inte folk friskare, privatiseringar gör inte vården billigare eller mer tillgänglig, folk slutar inte fly för att man stänger gränser.

3. Tro på projektet. Då vinner vi människors förtroende och rörelsen växer. Då kan vi bära budskapet tillsammans.